18 november 2008

Marken för mina fötter

I filmen "The Long Run" finns en nyckelscen där minibussen med löparteamet under banbesiktningen inför Comrades Marathon kommer fram till den fruktade Cowies Hill. Leading lady Christine hoppar då till coach Barrys förtvivlan ur bussen för att dagen innan loppet springa uppför den djävulska backen, istället för att följa påbudet om vila inför tävlingen. Den exakta formuleringen har fallit mig ur minnet, men lyder något i stil med att hon fanimej tänker springa uppför backdjävulen så att den minsann skall komma ihåg henne. Med andra ord, betvingar hon backen idag, så kommer den inte att kunna knäcka henne i morgon.

Som löpare betvingar man backar, sträckor och distanser genom att ge sig på dem, springa dem, göra dem till sina. Det råder en slags evig terrorbalans mellan löparen och banan, där en backe väl en gång sprungen uppför i full kraft för all framtid kommer att ha förlorat sin förmåga att knäcka eller besegra löparen. En sprungen backe eller sträcka är en ägd sådan, kanske en slags evolutionär kvarleva från löpningen som revirdanande aktivitet.

Armin Müller-Stahl som ultracoach med backtrauma
Cowies Hill, i verkligheten bara en av ganska många och även jobbigare backar under Comrades, är i filmen anledningen till det djupa psykologiska trauma coach Barry bär med sig efter att år efter år tvingats bryta loppet och aldrig lyckats slutföra de ärorika 89 kilometrarna - ett nederlag begripligt för en löpare om något. Om Cowies Hill är coach Barrys nemesis, är det i mitt fall Grekland som först slukade mig med hull och hår och sedan spydde upp mig, bara för att åter tugga i sig mig bit för bit och till sist än en gång spotta ut mig. Grekland är också det land som präglat mig som kanske inget annat av de tre jag räknar som mina hemländer, och ingenstans är mina själsliga rötter starkare.

Jag lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare, med hjälp av lån från Svenska Konsulatet till den flygbiljett som mirakulöst dök upp på reseagentens skärm till "sjömanstaxa", och en uppgiven passkontrollant som ur egen ficka betalade straffstämplarna för att jag vistats för länge i landet utan giltigt uppehållstillstånd. Pengar hade jag ju inte ens till vatten, och allt jag ägde vid den tidpunkten fick plats i handbagaget beståendes av en stycken sportbag i signalgrön nylon.

Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan är att jag under några veckors mellanlandning hemma hos morsan gav mig ut på envisa och sammanbitna löpturer för att försöka behålla den fysiska toppform jag lyckats skaffa mig tack vare karaten (som antagligen både bildligt och bokstavligt räddat livet på mig), och som var nödvändig för att komma in på polishögskolan jag funderade på att söka till om jag väl lyckades skaffa mig gymnasiekompetens. Jag har ingen aning varför jag just sprang, och inte varade det längre än till min lovande terrängdebut något halvår senare heller, men av någon outgrundlig anledning har jag alltså nu för bara knappt två år sedan åter plockat upp den tråden.

I Grekland hade jag tidigare inte sprungit en endaste meter, och alltså blev den senaste veckans löprundor det första steget i min revansch att slutligen betvinga detta vilda, vackra och omåttliga land, denna gång som löpare. Vi landade i onsdags vid tvåtiden på natten på Thessalonikis flygplats, och en oförblommat bolmande taxichaufför transporterade oss de ynka två kilometrarna till hotellet under gnällande protest och med skamlöst påslag för att han minsann väntat i hela tre timmar för ett sådant skämt till körning. "Athina Palace" låg vid den icke bilburnes motsvarighet till världens ände om något, mitt bland industriområden, bensinmackar och strippklubbar, med minimala vägrenar längs de hårt trafikerade genomfartslederna. Räddningen blev de småvägar som ledde genom kohagar och åkrar mellan olika fabriks- och verkstadsbyggnader, och Linnéatröjan med texten "SWEDEN" som nödtorftig förklaring till varför jag som ensam kvinna joggade kors och tvärs genom dessa gudsförgätna trakter.

De första kilometrarna på grekisk jord kändes lite läskiga och darrfotade, som om jag inte riktigt kunde lita på denna ödesdigra mark, men ganska snart var det jag som var den starkare, löpareuforin spred sig i kroppen och Olympens gudar sjöng med småfåglarna i olivträden. I Komotini nästa dag var läget bättre, och det blev mörkerlöpning varhelst jag hittade trottoarer och gatubelysning. Komotini är en märklig stad även med grekiska mått mätt, och ett påtagligt osunt leverne ute på stan som gör det svårt att känna sig som något annat än en vinnare när man springer genom de kaotiskt ruffiga gatorna, den frenetiskt rökande lokalbefolkningens storögda blickar till trots.

Sista anhalten var Thessaloniki, Greklands andra stad och ungefär lika stort som Stockholm. Äventyret började med performance-konsert med The ResidentsClub Principal; den kvällen avslutades med en streakrunda runt hotellet efter att ha läxat upp receptionisterna för att glo på mjukporr under incheckningen. Thessaloniki är i övrigt levande, kul, välkomnande och dynamiskt på alla sätt, och längs paralian, strandpromenaden, kunde man till och med springa på andra joggare. Under långpasset från hamnen hela vägen till stadsdelen Kalamaria (Thessalonikis egen motsvarighet till Santa Monica) fick jag även fint sällskap i form av två gulbruna löshundar, som snällt trippade bredvid mig i perfekt kadens ända till den vägkurva som antagligen utgjorde bortre gränsen för deras revir. Sista löprundan i Grekland för denna gång blev en liten tur från hotellet runt vita tornet, stadens landmärke, och åtminstone Thessaloniki ligger nu snällt för mina fötter.

Lite drygt fyra mil fick jag ihop på de här knappa fem dagarna, det får jag vara nöjd med tanke på det i övrigt späckade familjeprogrammet. För egentligen var jag inte där för att springa, utan för min dotters examenshögtid då hon och hennes medstudenter svor sin ed till vetenskapen. En spännande historia i sig, och väldigt mycket Grekland det med.

89 kommentarer:

MarathonMia sa...

Du är fantastisk - vet du det? Dina formuleringar får mig att vilja ta mig an Västerbron idag igen... men Var sak har sin tid. Kom snart tillbaka!

Magda Gad: sa...

Men... nu blir jag alldeles stum.

Det här var så bra skrivet och så mycket att ta in så jag måste vila min sönderjobbade hjärna - för att sedan läsa alltihop igen.

Magda Gad: sa...

Men till dess, så undrar jag över en sak. Nämligen samma som du.

"Det som gör mig både nyfiken och konfunderad över vem jag egentligen var då för snart tjugo år sedan..."

Kunde ju inte ställt frågan bättre själv då det är just detta jag blir både nyfiken och konfunderad över.

Med andra ord: Vad hände som gjorde att du blev barskrapad i Grekland?

Fredrika sa...

MMia, Västerbron är vår vän, eller hur! Our hood, här kan vi vara starka. Har just insett att nästa Linnéatävling blir vecka 2 för min del - kul!! Men det ryktades väl om julfest?

Magda fina, jag undrade mest varför jag sprang, i övrigt blir det som du garanterat förstår svårt att svara på din fråga i en bloggkommentar. Men jag kan säga så här, jag har material nog för många års bloggande framöver utan att ni ska behöva tröttna ;-)

jumper sa...

Som vanligt rör du om i en stackars jumperhjärna.

Är en backe verligen alltid en backe. Kan man stiga ner i samma flod två gånger. Västerbron första varvet är ingen hjälp andra varvet. Västerbron andra varvet är möjligen en hjälp när man kommer till Västerbron andra varvet i nästa lopp. Jag förstår principen, men det är något som fattas för att jag ska göra vågen.

Snarare: Kajsa Bergqvist vill hoppa på 210 även om hon vet att hon inte klarar det just denna gång. Hon vill tappa respekten för höjden. Typ så mera liksom.

Jag är lika fascinerad som Magda (?) av din berättarteknik. Du droppar då och då små kvartskvädna visor lite i förbigående: "Det var året efter ett ofrivilligt besök i djungeln, som höll på att kosta mig mitt högra ben.......". Varje blogginlägg ger upphov till hundra nya frågor men man tänker att det får ta den tid det tar. Jag gissar att jag kommer att följa den här bloggen till dess slut!!
"pritcru"

(Nähä, det godkändes inte. Fösöker igen: "noboor")

(Ja, just det, man måste ju skriva ordet i rutan också: "rabbiab".

bureborn sa...

Vilket underbart blogginlägg!
Håller med om att en sprungen sträcka är en knäckt sträcka. Har jag sprungit Lidingöloppet har jag besegrat den sträckan. Och vill bita i ngtn längre.
Men en backe måste besegras på nytt. Varje gång.

Fredrika sa...

Hm. Jumper borde springa mer med huvudet och läsa mindre med det ;-)

Nej, det räcker inte med att ha sprungit uppför Västerbron en gång. Notera den fetstilade "full kraft", intentionen är dessutom avgörande. Vad gäller Västerbron är det knappast lutningen man fasar, utan just att behöva springa den med över tre mil i benen. Räds man "Västerbron andra varvet" måste Västerbron självfallet betvingas genom Västerbron, Västerbron och åter Västerbron, i just uttröttat tillstånd. Jag vågar lova att inte en enda av Linnéiterna, som förlägger sina långa backintervaller dit, kommer att ha det minsta problem på Västerbron andra varvet.

Tack Bureborn! En del trivs bättre med att besegra backar på nytt varje gång. Jag gillar att äga :D

Jossan sa...

Din blogg är lika härli att läsa som vanligt.
Du är en inspiratör!

och jag blir lite avis, jag älskar grekland.

vi ses på Linnea träning snart.

jumper sa...

När det gäller Bureborns Lidingölopp eller t.ex. ditt SUM, så hänger jag med i resonemanget. Ett avklarat lopp är ett knäckt eller ägt lopp, en känsla eller vetskap att ta med sig.

När det gäller Västerbron, som ju egentligen är en ganska enkel liten backe (förlåt Linnéa) blir resonemanget lite konstigt. Jag kunde lika gärna säga Norr Mälarstrand eller Odengatan. "Närå jag har ju sprungit intervaller på Odengatan hela vintern så den ska inte bli några problem efter 40 km", ja tjena!! Backintervaller på Västerbron (eller i vilken lång backe som helst) är nog bra av andra skäl och visst bör man känna till en maratonbana i förväg och veta hur långa och branta backarna är, men ska jag klara den sista milen på Stockholm Marathon (där den där lilla löjliga backen bara är en detalj), så ger mig några backiga långpass mer. Inte tusan åker jag till Lidingö och tränar backintervaller i Abborrbacken eller Golfbanebacken för att orka springa Lidingöloppet. Möjligen springer jag Lidingöloppsbanan, precis som jag sprungit maratonbanan i Stockholm flera gånger som långpass.

Det där med Linnéa som regerar i sin "hood", betraktar jag mest som ett internt skämt, och kan kanske fungera peppning om man är lagd åt det hållet (läs lättlurad). Du ska veta att även jag har min hemtrakt och mina backar, som jag tränat i tusen gånger, men de är lika långa som de alltid har varit. Om de känns tunga eller inte, beror på hur trött jag är. Understand? Compends? Panimajesj? Ymmärrät? Hajaru?

Jag skriver inte det här för att bara vara lite motvalls. Jag tror verkligen, att ni andra tänker fel. Fundera ett slag och övertyga mig om motsatsen om ni kan! (Under tiden åker jag och springer vid Hellasgården och badar i Källtorpssjön!!)

Fredrika sa...

Tack Jossan!! Ja, snart! :-)

Jumper, du har ju svaret svart på vitt i dina egna ord framför dina ögon: "Närå jag har ju sprungit intervaller på Odengatan hela vintern så den ska inte bli några problem efter 40 km" - det är knappast med den inställningen som man äger en sträcka! Om du däremot tänker Odengatan är min, jag har sprungit den utan och innan och kan varenda millimeter, här kommer jag att regera och vara stark, börjar det hända grejer - även efter 40 kilometer.

Var det Rune Larsson som en gång sade så klokt att tvåhundra kilometer, det är omöjligt att springa med benen. Tvåhundra kilometer springer man med huvudet.

Folk springer självfallet med benen och huvudet i varierande grad, och därmed blir olika träningsstrategier (psykiska och fysiska eller vad man skall säga) olika effektiva. För mig som utpräglad huvudlöpare är dock även "benlöpare" styrda mer av huvudet än de oftast själva förstår, vilket för övrigt sägs bekräftas av nyare idrottsforskning (se Noakes etc.) Tröttheten kommer från hjärnan, inte från musklerna som arbetar. Jag tänker också på Magdas not om att man som boxare måste se sig som segraren när man går in i ringen, annars är man dömd på förhand - för mig är det likadant med löpningen. Andra kanske gillar själva fighten mer än segern, som Bureborn antyder med att en backe måste besegras varje gång på nytt.

För att återgå till blogginlägget så kan jag ju bjuda på spoilern att det är Christine som slutligen klarar Cowies Hill och hela Comrades, inte coach Barry...

askan sa...

Åh, det finns inget som får mig att bli så löpsugen som din blogg... nu måste jag ju lyckas få in en liten löptur i kvällens späckade schema...

askan sa...

Förrestenh, gissa vem som ska dansa balboa hela helgen :)

jumper sa...

Jag kanske är dum i huvet, men jag förstår uppriktigt sagt inte vad det är för skillnad på "inställningen" hos min fiktive löpare på Odengatan och din. Allt det din gubbe tänker, tänker min också, det trodde jag stod mellan raderna. (Odengatan var för övrigt vald som exempel med avsikt eftersom jag gissar att stigningen från botten av Torsgatan upp till Dalagatan är mycket jobbigare än eran backe). Men okej jag ändrar:

"Närå, Odengatan är min, jag har sprungit den utan och innan och kan varenda millimeter, här kommer jag att regera och vara stark efter 40 km", ja tjena!!

Min poäng är att tröttheten efter 35 kilometer i ett maratonlopp är av ett helt annat slag än tröttheten i slutet av ett aldrig så hårt backintervallpass. Kanske inte för alla, men för många och i varje fall för mig.

Skrev jag inte också: "Du ska veta att även jag har min hemtrakt och mina backar, som jag tränat i tusen gånger, men de är lika långa som de alltid har varit. Om de känns tunga eller inte, beror på hur trött jag är". Är inte den erfarenheten giltig?

När det gäller IF Linnéa säger jag inget mer, men vi i IK Kometen är tvungna att gå den långa hårda vägen. För oss krävs det många mastodontpass om vi ska betvinga maratonsträckan.

Att Fredrikas inlägg är jättefint råder det väl ingen tvekan om, men om någon läsare också finner något lite vettigt i mina invändningar, vore det roligt att få höra det.

Fredrika sa...

Hej Askan!! Vad kul men balboa, åh vad roligt! Dansa för mig med. Det var kul att träffa bror din förresten, även om det blev kortvarigt. Han visste inte om att du bloggade så jag hoppas jag inte gjorde bort mig som skvallrade... (han frågade hur vi kände varandra och såg mycket skeptisk ut när jag svarade internet...)

Jumper, du är inte dum i huvudet, du är antagligen bara fundamentalt annorlunda funtad. För mig handlar det om en milsvid skillnad i något som enligt min mening går väldigt mycket djupare än en "inställning" som du kallar det för. Och varför skulle din erfarenhet inte räknas? Jag påstår ju inte att du har fel, jag försöker bara förklara det jag själv beskriver. En del som upplever det likadant som jag fattar direkt vad jag menar, för andra som inte är likadant funtade är det inte lika uppenbart, och uppenbarligen också svårt att förklara. Självklart är det skillnad på tröttheten efter ett intervallpass och i slutet av en mara, men poängen är ju just att behålla samma starka mentala fokus, vara samma vinnare eller vad du vill kalla det för. Faller det sig inte naturligt, ja då får man träna på det - eller låta bli.

För mig är dock det här betvingandet eller ägandet eller vad man skall kalla det för en fundamental aspekt av min löpning, och det tummar jag inte på en millimeter.

askan sa...

Självklart ska jag dansa åt dig med! Men jag är inte så vass så kanske balboar jag nån på tårna åt dig :)

Nej det gjorde inget att du berättade om bloggen, jag trodde han visste om den. Han gillade konceptet army men tyckte det var för lite överkropp.

askan sa...

Jumper, jag tror jag fattar vad du menar, men jag ser stor skillnad på att besegra en killer-backe mot att köra intervaller på rakan. När det gäller vissa backar kan de nå mytiska proportioner. Jag vet folk som missat Aborrebacken i Lidingö eftersom de varit skraja för den ett helt löparliv och förväntat sig ett stup på 700 höjdmeter. Hade de sett en skylt med "Abborebacken" hade de förmodligen lagt sig ner och börjat gråta av skräck, eller iaf börjat promenera. Nästa gång de möter Aborrebacken så är den tillplattad och besegrad och ijnget att vara rädd för.

Så jag förstår vitsen med att sätta en backjävel på plats. Don't mess with me. Har man klarat den en gång så kommer man aldrig mer ha skräck för den. Det kanske är att lura hjärnan men det funkar. Man kan ju ta det steget längre och lura hjärnan ännu mer: I slutet på ett långpass visualiserar jag att det är i slutet på nåt ännu längre och jävligare och det ger en mental styrka när jag sen är i det det riktigt jävliga.

Puma sa...

Fredrika. Jag är inte förstummad av det alla andra kallar fantastiskt och det de blir stumma över. Inte det minsta. Jag läser inte ditt inlägg och blir alldeles lyrisk och inspirerad.

Jag vet redan att du är bäst. Jag vet redan att dina inlägg äger. Inte för att du är du eller för att jag råkar tycka att du är übercool. Utan för dina inläggs egna skull. Ingen annan kan skriva så många rader och hålla kvar mitt intresse ända till slutet. Ingen annan är så klockren i sin analys och får mig att begripa trots att jag inte förstår eller kan allt du berättar om.

Dina inlägg blir till mer än själva löpningen.

Nä. Fy fasen vilken hyllningssång jag precis skrivit. Nu får jag ta och lägga av!

jumper sa...

Möjligen missuppfattade jag din användning av ordet "inställning" (Ja det var du som använde det först). Hur som helst skrev jag om mitt exempel en gång till med dina ord för att allt skulle bli rätt. Han som springer på Odengatan är alltså inte någon med mina, utan någon med dina tankar, känslor (eller vilket ord som gäller). Precis så var han tänkt. Att du helt missförstått exemplet, tar jag på mig skulden för.

Men den "milvida skillnaden" kanske gällde något annat. Vad?

Om vi är fundamentalt olika funtade, kan jag inte ha en åsikt om, och jag drar mig för den sortens exkluderande tankegångar. Jag känner tvärtom igen det mesta i det du skriver, men medan jag söker reda ut skillnaderna, vill du hellre se dem som fundamentala och, om jag fattat det rätt, omöjliga, och kanske onödiga, att reda ut.

Jag törs i alla fall säga precis som du att "det här betvingandet eller ägandet, eller vad man skall kalla det för, är en fundamental aspekt av min löpning". Det är bara formerna och detaljerna jag velat diskutera.

(I morgon ska jag svara på Askans kommentar)

Fredrika sa...

Jumper, the devil is in the details. "Närå jag har ju sprungit intervaller på Odengatan hela vintern så den ska inte bli några problem efter 40 km" - det hävdar jag är en inställning, måhända en optimistisk och ändamålsenlig sådan, men jo, för mig är det fortfarande en milsvid skillnad gentemot att "äga" i det här fallet Odengatan, det "ägande" som efter 40 km skall genomsyra hela ens väsen och blocka vilka motstridiga och kaotiska signaler kroppen och hjärnan än sänder ut i övrigt. För mig är Christines handling glasklar, och hade den inte varit det för väldigt många andra löpare, så hade den inte förekommit i filmen. Men lika allmängiltig är väl också coach Barrys rationella oförstånd och förfasande över dena handling, så redan här beskrivs "två sidor".

Strunta i vad jag säger vetja, och berätta hellre på vilket sätt du betvingar och äger om du vill diskutera skillnaderna. Jag tycker t.ex. Bureborns not här om att kämpa och besegra varje gång är intressant i sammanhanget.

Askan, ha ha, han blev mycket förvånad, det var därför jag undrade. Och jag är glad att du fattar precis vad jag menar! Sätta en backjävel på plats är den perfekta formuleringen.

Puma - tack. Jag rodnar, vad ska jag säga.

jumper sa...

Jag frågade mycket riktigt "Vad?"

Ett insiktsfullt svar från dig hade varit: "Jo, det var bara det jag menade, men eftersom jag missförstått dig, så är det det helt ointressant nu". I stället drar du alltihop ett varv till. Suck!

Ja, det är en milsvid skillnad mellan (din uppfattning av) inställningen i den raljanta replik jag lät en löpare säga och den känlsa du efterlyser, men det är ju, sedan många kommentarer sedan, helt ointressant eftersom den fiktive löparen på Odengatan aldrig yttrade de där orden. För att du inte skulle missförstå mitt exempel, sa han ju istället:

"Närå, Odengatan är min, jag har sprungit den utan och innan och kan varenda millimeter, här kommer jag att regera och vara stark efter 40 km"

Jag tycker att jag har förklarat ett antal gånger hur mitt exempel skulle tolkas. Säg att du äntligen förstår, så blir jag glad!

För enkelhets skull: Glöm den där löparen på Odengatan!!! Jag borde ha skrivit så här istället:

"Jag vågar lova att inte en enda av Linnéiterna, som förlägger sina långa backintervaller dit, kommer att ha det minsta problem på Västerbron andra varvet", ja tjena Fredrika!!

Det var ungefär så jag menade. Här är de citerade orden dina, men kommentaren min, och den står jag för. Att få den kommenterad törs jag inte be om.

Du vill att jag ska berätta lite om mig själv istället. Det ska du ha tack för och det ska jag göra. Den som är nyfiken på jumper har har alltid en plats hos honom!

Stanna kvar!

jumper sa...

Tack Askan för dina målande beskrivningar. Att dina förklaringar är begripliga till och med för jumper, gör inte saken sämre. Jag kanske nästan är som ni.

Jag håller helt med om att rädslan för en backe, måste övervinnas, och att man bäst gör det genom att inspektera den, gå i den eller allra helst springa i den. Jag har själv aldrig upplevt något som kan kallas rädsla för någon specifik backe. Vid alla lopp jag deltagit i har jag i förväg studerat alla backar noga. Jag har dessutom sprungit banorna i förväg. När det gäller Lidingöloppet har jag ett diagram där minsta lilla knix är inritad. Det behöver jag knappast längre eftersom jag kan se hela banan om jag blundar. Aborrbacken är ganska enkel att förhålla sig till, medan bergodalbanan i mörka skogen är svårare. Västerbron har jag ovan kallat en liten backe, ty det är den i ett större perspektiv. Det finns värre backar!! Jag tänker mig inte Västerbron, som ett problem, vilket inte hindrar att jag kan få problem där lika väl som någon annanstans.

Överhuvud taget undrar jag (och här vänder jag mig till hela löparbloggosfären), vad som menas med att klara en backe? Jag har aldrig behövt bryta ett lopp på grund av en backe. Jag har alltid kommit upp. Hur trött jag varit på backkrönet beror på hur vältränad (ja även backtränad) jag varit men framför allt hur fort jag sprungit. Hur man förhåller sig till eller handskas med tröttheten sitter naturligtvis i huvudet, men själva tröttheten sitter i kroppen.

Här har jag något viktigt att säga till löpare allmänhet och linneiter i synnerhet:

"Det är inte alltid så klokt att kämpa mot tröttheten i en uppförsbacke. Det är ofta ändamålsenligare att lyssna på den".

(Ja, ni läste alldeles rätt, hur fel det än kan låta i era öron. Ni har säkert hört många härliga maratonskildringar där det motsatta budskapet andas).

Allra helst ska ni glömma backarna. Stegen blir kortare och farten sjunker, det är hela saken. Är man riktigt trött kan det gå riktigt långsamt och för en del är det effektivare att gå. Att kämpa speciellt just i en backe är lika korkat som göra omotiverade tempohöjningar på plan mark. En gång sprang jag de sista 22 kilometerna av Lidingöloppet och försökte hålla så jämn ansträngning som möjligt. Det gick mycket långsamt i en del backer, men upp kom jag och mitt i Abborrbacken kom jag på mig själv med att tänka på helt andra saker.

När jag till sist formulerar min nya slogan "Låt din trötthet bli din coach", så menar jag den verkliga och inte den upplevda tröttheten, ty den är en skälm.

Jag återkommer.

Butlern sa...

Snitsaren skriver:

Replikväxlingen ovan mellan Fredrika och jumper illustrerar problemet med långa kommentarer och nödvändigheten att, om sådana skrivs väga sina ord.

En kort analys visar, att jumper uttrycker sig dåligt och därtill överskattar Fredrikas förmåga att läsa tankar, varefter hon som en igel hakar sig fast vid det missförstånd detta lett till. Maken till dålig diskussion får man leta efter. Så mycket vettigt de kunde skrivit i stället. De borde skämmas båda två.

jumper sa...

Ja, okej, förlåt då!

Men är inte den där Fredrika ovanligt trögfattad? Värre än Tildo nästan.

Butlern sa...

Snitsaren svarar:

Nej det tycker jag inte. Lite trögfattade är vi alla när tillfälle bjuds, och i detta fall har du snarast, som du brukar säga, "lagt uppför smash". För att missförstå dina luddigheter, krävs inte mycket tröghet. Dessutom har du en lite spydig ton här och där. Det tycker jag inte om.

jumper sa...

Men hon är ju så jävla kaxig!! Och dom där linnetöntarna! Söders hjältar! Go Go!! Det är ju bara för mycket!

Butlern sa...

Snitsaren svarar:

Nu är du inte så lite orättvis. Har du glömt hur det är att vara ung. Laganda ska man inte förakta och Fredrikas kaxighet tycker jag bara är trevlig. Jag gillar flickan. Hon skriver bra också.

jumper sa...

Vadå? Det är klart man gillar tjejen, men varför måste hon vara så...

Butlern sa...

Snitsaren:

Ja, vad då, så...

jumper sa...

knäpp.

jumper sa...

Oj shit!, butlern, vi har glömt att logga ut. Allt det här har kommit på hennes blogg. Shit!

Tildo sa...

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha !!!

askan sa...

jumper m fl: hahaha, farligt att glömma logga ut :)

Det du beskriver om att det kan vara smartare att gå upp för en backe, att lyssna på backen, det köper jag delvis. Det handlar om tävlingsintelligens, något jag anser är betydligt mer värt än pannben när det kommer till själva tävlingsdagen. Jag har själv pannbenat upp för Västerbron andra varvet, sprang om allt och alla, besegrade backen och allt det, för att sedan få kramp på väldigt många olika ställen på vägen ner. Men jag är inte rädd för backen och jag anser att jag vann mot den. På Lidingö däremot så blev jag besegrad av Aborrebacken. Full fart fram till den och sen skulle jag dum-pannbena mig upp för den vilket innebar misär resten av tävlingen.

I båda fallen skulle jag fått bättre sluttid om jag haft mindre panneben och mer tävlingsintelligens. Men i Västerbrons fall var det värt det; jag tog den jäveln och den vet om det.

jumper sa...

Tack. Då har jag åtminstone ett exempel till, Askan i Malmö, när jag skriver min bok "Jumper's Running Formula" med underrubriken "The smart way to a better marathon". Ett annat exempel är Kjell-Erik Ståhl som visst brukade släppa sina konkurrenter lite i uppförsbackarna för att sedan lätt springa ifatt dem nerför.

Din uppgörelse med Västerbron är tydligen något mellan er två? Finns det inte risk att han (hon?) hämnas? Om du fortfarande har något otalt med Aborrbacken så ta det privat utanför själva loppet, nästa gång. Tips: Abborren ska man finta och lura.

Tildo sa...

Stackars Fredrika! Vad glad hon ska bli över att det är så många kommentarer och vad besviken hon ska bli sen, när hon ser vad de innehåller (Jag tänker då naturligtvis inte på Askans ord).

Fredrika sa...

Ja herrejistanes, vad skall en annan svara som (Linnéablod till trots) lever i den löparkultur där det strategiska gåendet (alldeles särskilt i backar) upphöjs till en dygd. Låt mig leva upp till epitetet "trögfattad" denna gång, så slipper jag fortsätta skräpa ner min eminenta blogg med påståenden som inte lever upp till era förväntningar om insiktsfullhet ;-) (ouch)

Kom Tildo så går vi och slår volter eller nåt. Eller dansar balboa med Askan, det är mycket roligare.

jumper sa...

Två frågor:

1. Inte kan det väl vara roligare att slå volter med Tildo än att prata med mig?

2. Vad betyder "ouch"?

Fredrika sa...

Jumper, jag får hänvisa till tidigare inlägg att jag har svårt för umgänge om det inte är kopplat till fysisk aktivitet. Skämt åsido, det är inte pratandet i sig som är trist, det är att häcka framför datorn - diskussionerna tar alltför mycket tid ibland, det pallar jag inte.

"Ouch" betyder "aj", eller "autsch" som tyskarna skulle säga.

snitsaren sa...

Där hör du, jumper. Det var det jag försökte säga till er förut. Att kommentera ett blogginlägg betyder inte att man nödvändigtvis ska gräva ner sig i långa diskussioner, som sedan länge tappat sin substans.

jumper sa...

Men varför har hon ett utrymme för kommentarer om hon inte om hon inte gillar kommentarer?

Fredrika sa...

Nu är det du som är dum, jumper. Jag gillar visst kommentarer och det vet du, jag gillar bara inte att sitta framför datorn i timmar.

snitsaren sa...

Hon gillar helt säkert kommentarer, kanske ibland till och med dina. Att Fredrika inte har tid och ork att sitta vid datorn hela dan, borde du förstå. Även om du inte känner till det, jumper, så finns det en del människor som har ett jobb att sköta. Dessutom vill hon hinna springa ibland.

jumper sa...

Är du oföskämd också!!!!

snitsaren sa...

Jag redovisar fakta och förklarar sakernas tillstånd, för att du ska kunna göra en korrekt bedömning.

jumper sa...

Men nog måste du väl tycka att jag hade rätt i mina reservationer mot hennes inlägg? Hon använder förföriska ord men budskapet är väl ändå rätt tveksamt?

Regissören sa...

Varken jumper eller snitsaren har märkt att Fredrika lade sig i samtalet för en stund sen, men som av en händelse hamnade hennes replik helt rätt och snitsarens svar visar att han förstått vad Fredrika skulle ha svarat, om hon svarat, vilket hon alltså gjorde. Ville bara säga det.

snitsaren sa...

Ja, jag ser det. Våra repliker kom faktiskt precis samtidigt. Att tolka detta som att jag skulle vara Fredrikas själsfrände, vore dock förmätet. Däremot brukar jag hävda att jag känner människorna.

jumper sa...

Om du nu är så förbannat klok så kanske du kan svara på min fråga istället:

Hade jag inte rätt i att bruden tänkte fel? Och när hundra pers gör vågen som om hon kommit med värsta budskapet, måste man ju knorra. Eller du kanske också jamsar med?

snitsaren sa...

Jo, där det gick att utläsa dina tankar, sa du helt visst mycket klokt, vilket inom parentes sagt är begripligt, eftersom åsikterna i huvudsak kommer från mig. Fredrikas inlägg ska dock inte tolkas som en sanning av det slag som bör nagelfaras logiskt. Det rör sig snarare om en känslomässig insikt, som just i kraft av detta bara "är". Hon säger också att de som upplever det likadant som hon fattar direkt vad hon menar, medan det för andra inte är lika uppenbart. Det borde du ta fasta på.

Att sex läsare är entusiastiska, tycker jag att du kan bjuda på. Jag har själv upplevt värre på min blogg utan att drabbas av hybris.

jumper sa...

Jaha, där ser du själv. Hennes sätt att resonera är ju rena Ingemar Stenmark: "Hä gå int å förklar för den som int begrip". Vad är det för jävla attityd?

snitsaren sa...

Om nu Stenmark har sagt så där, så menade han nog ungefär, att det måste upplevas för att förstås, och det är kanske det Fredrika menar. Även om jag som seriös höjdhoppare hade en annan inställning till mitt idoga idrottande, tycker jag att hennes sätt att vara är spännande, ty ett sätt att vara är det, om jag rätt förstått, mer än en bara en inställning eller attityd. Hon säger för övrigt att du inte har fel i din erfarenhet. Med andra ord är hon mer generös än du.

För övrigt tycker jag inte om att du svär så fult och det där tillgjorda "Ja, tjena!!", som du upprepade tidigare, klär dig inte heller.

jumper sa...

Det är väl ingen konst att vara generös om man är gudsförklarad?

snitsaren sa...

Som jag antydde tidigare, tror jag inte att de sex positiva kommentarerna här ovan påverkar Fredrikas villighet att ta dig på allvar.

jumper sa...

Om hon hade tagit mig på allvar hade hon fattat att man inte klarar Stockholm Marathon bättre bara för att man tror att man äger Västerbron? Det är ju löjligt.

snitsaren sa...

Eftersom jag gissar att Fredrika inte håller med om din raljanta formulering av problemet, blir frågeställningen ointressant. Det är ju trots allt henne det gäller.

jumper sa...

Men du tror väl inte på fullt allvar att linnéalöpare får mindre problem just på Västerbron bara för att dom har varit trötta som fan just där och överlevt. Är det nån jävla voodo?

snitsaren sa...

Jag kan inte uttala mig om tillförlitligheten i de garantier Fredrika utfärdar. Förmodligen ska de inte tolkas bokstavligt, ty garantera kan vi sällan göra, allra minst när det gäller maraton. Tydligen finns det dock erfarenhet som bekräftar vad Fredrika rent allmänt säger.

jumper sa...

Ja, och min erfarenhet säger mig att jag vet hur det känns att vara trött olika gånger på en massa olika ställen. Jag sysslar inte med hokuspokus utan kunskap och beprövad erfarenhet. Till skillnad från dom där mesarna så litar jag på mig själv. jag behöver inte "äga" en massa broar. Jag vill inte "besegra", "sätta på plats" eller "lägga under mina fötter". Jag äger min förmåga att tänka själv och vad maratonlöpning beträffar gäller "love peace änd underständing". Så behandlar man sina vänner! Där har du verklig styrka och inte bara självsuggestion!!

snitsaren sa...

Det låter nästan som om du har tänkt igenom det där.

jumper sa...

Det kan du ge dig fan på. Jag har åsikter så det räcker till tio blogginlägg som alla är tyngre än Fredrikas, men inte fan får jag nån cred för det.

snitsaren sa...

Jo då, lille jumper, jag kan ge dig lite utrymme på snitsarens blogg, så ska du nog få lite "cred" om det är det du strävar efter. Här lär du knappast få någon, eftersom ingen bloggare i världen orkar bläddra ner hundra kommentarer, för att läsa vad du skriver.

jumper sa...

Inte Fredrika heller?

snitsaren sa...

Jag tror att hon ögnar igenom kommentarerna med ett trött leende. Sen slår hon igen datorlocket och suckar "herrejistanes". Hennes kloka svar får du nog vänta på till ett bättre tillfälle.

jumper sa...

Tror du att Fredrika är arg på oss?

snitsaren sa...

Nej då, jumper, jag tror inte att hon är arg på oss. Hon tycker kanske att vi är lite egenartade här uppe i Snitsarbo, men hon är annars van vid det mesta. Och jag vet att Fredrika tycker bra om dig, precis som du tycker bra om henne. Eller hur, jumper?

jumper sa...

.
.

Regissören sa...

Tack det är bra, men jag vill se mer övertygelse från dig, jumper. När du säger "Det är ju löjligt", ska du se ut som om du menade det, inte som om du bara läste ur manus.
Vad tar det en gång till, sen får du gå ut och springa jumper.

Tildo sa...

Varför fick inte jag vara med i pjäsen? Det är orättvist!

Anonym sa...

Detta var ta mig tusan riktigt underhållande!

Dunceor sa...

Ni behöver lära er använda ett chattprogram istället =)

Gänget i Snitsarbo sa...

Först ska Dunceor ha en applåd för att han har lyckats ta sig ända ner till botten av alla kommentarerna. En bedrift! Sen gäller det att ta sig upp också och det kan bli nog så svårt. I värsta fall blir du kvar här nere för evigt.

Chattar gör barn. Här nere för vi bara seriösa diskussioner.

paljettenq sa...

...du anar inte vad jag behövde en spark i röven! *tack* Den utmaning du gav mig lär inte komma in just innan sömnen...men välkommen ändå! :)

Fredrika sa...

70 kommentarer?! Jag tror jag dör.

Tack Anonym. Även om jag inte vet om du menar bloggen eller kommentarsväxlingen. Ultraschmultra är sannerligen ett underhållande dårhus på alla sätt :-)

Dunceor, du har en poäng!

Jumper med konsorter. Jag gör ett sista seriöst ryck med anledning av ett synnerligen intressant passus - "jag behöver inte "äga" en massa broar. Jag vill inte "besegra", "sätta på plats" eller "lägga under mina fötter". Jag äger min förmåga att tänka själv och vad maratonlöpning beträffar gäller "love peace änd underständing". Så behandlar man sina vänner!"

Christines betvingande av backen handlar mycket riktigt om att sätta på plats. Jag vidhåller att det är en allmängiltig upplevelse många löpare delar - har jumper verkligen aldrig känt den känslan? Det är helt okej i så fall, men scenen skulle knappast göra sig bra i en så simpel film som The long run om inte väldigt många människor kan förstå och relatera till det fenomenet.

Men det andra som du (möjligen?) antyder i raderna jag citerar ovan är minst lika allmängiltiga, och när jag tänker efter kanske ännu mer signifikant för hur jag förhåller mig till marken för mina fötter, som jag valt att kalla det för. Det är just kärleken till den mark jag springer på. Att "lägga Grekland för mina fötter" handlar inte om att "betvinga, besegra" i Christines mening, utan om att göra marken till min egen på ett sätt som man behandlar just en god vän - man umgås, mycket och intensivt. I just det här fallet finns dock samtidigt ett inslag av ambivalens som inte bara är dramaturgiskt (dvs. m.a.p. inläggets litterära kvalité) utan psykologiskt viktigt, men den Grekiska marken skall inte "besegras", utan vi byter blod med varandra och blir till ett för att använda metaforer. Med den läsningen för ögonen kanske mitt inlägg provocerar jumper mindre, ja kanske rentutav möter ett uns av gillande? "Marken för mina fötter" är trots allt en kärleksförklaring, en kärlek som inte är så enkel alla gånger.

Det jag känner när jag springer här hemma i stan så är det just hur jävla mycket jag älskar Stockholm och glädjen över dessa älskade och välnötta asfaltsmetrar som bär mig, och för all del får mig att le även över Västerbron gång två. Jag tror förresten också det går att utläsa från tidigare blogginlägg.

Asgam sa...

För att förstå hur jumper, som ibland lovordats för sin saklighet, i ovanstående text alltmer tycks tappa förmågan till kritiskt tänkande och nyanserad analys, måste man beakta Oddvar Moens ekvation:

Snitsaren + löparen = jumper + Tildo

Jumper uppstod alltså som en existens med löparens hemfallenhet åt långlöpning men med snitsarens minnen och strikt sakliga hjärna, om än, vad allt beträffar, i försvagad form eftersom det blev energi över i form av Tildo. Det har dock visat sig att processen är reversibel och ju mer snitsaren vaknar till liv desto mer reduceras jumper till att bli bara löpare. När dessutom som ovan snitsaren uppträder själv i egen person i dialog med den stackars jumper, reduceras den senare till inte stort mer än en surare variant av den gamle löparen och hans språk blir dennes ehuru kryddat med fler svordomar. I hjärnan på denna jumperrest ryms mycket känsla men mycket lite eftertanke. Att Tildo känner sig undanskuffad i dialogen ovan är begripligt emedan det enligt fysikens lagar åtgår energi för att driva processen baklänges.

När nu snitsaren, äntligen har lagt sig att vila, kan vi bara hoppas att en mer komplett jumper kan ge Fredrika det kloka svar hon så väl är värd.

Magda Gad: sa...

haha, inte visste jag att du har en chat fredrika? :-)

jag bidrar då till att utöka denna tråd ytterligare. har nämligen en fråga som avviker helt från ämnet:

hur bär du dig åt för att få i dig rdi av B2?

är nyfiken då jag själv har svårt att hitta livsmedel som är rika på B2, och då äter jag ju faktiskt både inälvsmat, spannmål och mejeriprodukter... dock inte varje dag och inte i några högre doser...

undrar alltså om detta är nåt du själv noterat, som vegan, och vad du då gjort åt det.

/från en kostfascist till en annan!

Dunceor sa...

Gänget i Snitsarbo: Skönt, jag har alltid velat vinna något! =D

jumper sa...

En liten mellanreplik:

Jag instämmer i Magdas fråga. Under veganperioder har jag funderat på samma sak, utan att få bra svar i böcker. En del frukostflingor har oförklarligt hög halt av B2. Vad är de berikade med. Hur är det med något som kallas bryggerijäst?

När jag dricker mjölk, ser jag dock inga problem (Riboflavin hette ju förr för övrigt "laktoflavin"). Eller har jag räknat fel nu igen.

Fredrika sa...

Ha ha ha, det har jag faktiskt inte varit det minsta orolig över. Jag äter t.ex. tokmycket nötter, 100 g mandel t.ex. innehåller väl i princip hela RDI. I princip alla proteinhaltiga livsmedel har hyfsat med B2/riboflavin, linser är extra bra vill jag minnas.

Det är riktigt jumper att jäst är en bra källa, om man vill ha något mer tillskottsaktigt. Men i de perioder då jag loggat maten i äkta magda-anda så har staplarna för i princip samtliga mikronäringsämnen skjutit i höjden, och jag har då legat på typ 300-500 & av RDI. Så jag har inte känt något behov av att göra något extremt åt saken.

För att inte "fuska" ska jag dock berätta att jag börjat ta en generisk beroccavariant, jag gillar trots allt tanken på extra B-vitaminer i alla slag. Dels för att försäkra mig om adekvat B12-intag, dels för att det sägs vara bra i perioder av stress/hård träning. Men jag tror som sagt egentligen inte behövs med min kosthållning.

Magda Gad: sa...

fredrika: nja, 100g mandel innehåller 0,8 mg B2. RDI är 1,3 mg för kvinnor och 1,6 mg för män, och jag vill gärna ha mig minst av den övre gränsen som idrotts"man". och jag äter INTE 200g mandlar per dag, det är 3,1 dl! och det skulle i övrigt sabba min matchvikt totalt då det motsvarar 1225 kcal och 200% av rdi av omättat fett... skulle inte bli så mkt kvar för mig att äta då :-)

1 portion linser (80g) ger 0,1 mg B2...

jag kommer alltid upp i åtminstone 90% av rdi av B2, men som tränande vill jag ha mer än så. övriga b-vitaminer täcker jag till 200 till 800%.

jumper sa...

Ja, just det ja, sötmandel innehöll mycket B2 också (0,78 i SLV's tabell), minns jag, men jag var inte säker på hur mycket man kunde äta.

Sojabönor/mjöl med 0,31 per 100 g är inte så lite heller.

Jag har för mig att jag också fick titta extra på zink och selen (det sista beror väl mest på odlingsplats).

När det gäller B12 gjorde jag som gorillorna.

Det troliga är dock att jag täckte mitt behov av vitaminer och spårämnen bättre som vegan än annars, eftersom jag då synade maten ibland.

Nu ska jag svara på Fredrikas förra inlägg.

jumper sa...

Tack Fredrika !!!

En någorlunda komplett jumper kan inte låta bli att tycka att du är fantastisk. Vad han grundar sitt omdöme på vet han inte säkert, men det var ord som dök upp när han läste ditt svar. Troligen tyckte han att du skrev klokt.

Om jag så lämnar de svåra orden, kan jag övergå till att skriva om mig själv i första person:

Du ställer två väsentliga frågor till mig. Den andra (som egentligen är två) "Med den läsningen för ögonen kanske mitt inlägg provocerar jumper mindre, ja kanske rentutav möter ett uns av gillande?", kan jag utan vidare besvara med "Ja!", eller närmare bestämt "inte alls längre" respektive "mer än ett uns". Det är sant att ditt inlägg i kombination med de berömmande kommentarerna var provocerande, men dialogen med mitt snitsarjag, där jag änligen fick fräsa ohämmat, klargjorde inte bara vari min motvilja bestod, utan blottlade även dess irrationella grund. Om man vill ha en rättvis bild av den komplette jumpers syn på det du skrivit, bör man inte glömma snitsarjagets repliker. Regissören anmärker också, att jumper inte visar inlevelse i det han säger, så tydligen tvivlar han på sina känslor. Det credo eller vad man ska kalla det, som du citerar, är också ett resultat av den fruktbara dialogen. Men ytterst kan man säga att det var du som tvingade mig att känna-tänka efter hur jag såg på min löpning. Bara det räcker för att ge ditt inlägg beröm.

På din första fråga, om jag aldrig känt det som att jag "besegrat" eller "satt på plats", när jag klarat något svårt, måste jag svara "njaej". Orden dyker liksom inte upp i mitt huvud. "Love, peace and understanding" täcker mina känslor bättre, fast kanske hellre i omvänd ordning: Jag vill förstå maratonlöpningens hemligheter, lära känna sträckan och bli vän med den för att förhoppningsvis till slut tycka om den. Som höjdhoppare såg jag nog ribban som en vän och när den låg kvar och darrade gav man den en kyss som tack. Händer det förresten inte ibland att löpare kysser marken. Det låter som om du kan känna ungefär likadant som jag, även om jag inte precis vill byta blod med Stockholm Marathon. Jag håller alltid en viss distans (till distanser).

En annan intressant skillnad tycks vara mitt och ditt (och många andras) "tävlingsjag". I min förhandsinställning ingår även ett tänkbart misslyckande och jag försöker se detta som en styrka. Jag vill säga till mig själv att jag litar på min förmåga att fatta beslut, när beslut krävs under ett lopp. Kanske kan man uttrycka det så, att jag inte vill ha mig själv (eller någon annan) som förmyndare. Om jag känner mig osäker före en maratonstart, så är den osäkerheten reell och bottnar i dåliga förberedelser och bristande erfarenhet. Jag gillar den inställningen hos mig själv, även om den skulle innebära att du springer om mig på andra varvet den 30 maj.

Jag tycker att ditt inlägg och en hel del av kommentarerna, inte minst Askans, sammantaget rymmer mycket löparkunskap, varför inget varit i onödan. Även teaterföreställningen tycker jag har sitt egenvärde, även om den inte bör upprepas. Jag kan försäkra att den spelades med ett stort leende på bådas läppar. Och ja, signaturen "anonym" ovan känns vi också vid här i dårhuset Snitsarbo (och ja, hans kommentar gällde även inlägget).

Magda Gad: sa...

jumper: "Till sist en personlig fråga: Skiter du bloggkommentarer? Jag syftar då inte på kvaliteten, ty kommentarerna är alltid intressanta och välskrivna, utan på mängden. Jag hinner helt enkelt inte läsa och kommentera när det ännu är aktuellt. Jag ligger alltid några bloggkommentarer efter. Som nu."

jumper sa...

Svar ja! (men skita inlägg måste vara värre).

Frågan anknyter för övrigt på ett naturligt sätt till vitamindiskussionen ovan. Eftersom vitamin B12 bildas av bakterier i tjocktarmen gjordes under 1950-talet någon undersökning, där man gjorde ett slags sterilt extrakt av försöks-veganers avföring, som de sedan fick inta. B12-status utvecklade sig tillfredsställande.

Hur tillverkas förresten B12 på konstgjord väg?

Ja, ser du, nu kom det en kommentar till.

Magda Gad: sa...

jumper: numer kan man tydligen bygga ihop B12 och andra molekyler på kemisk väg, där man sätter ihop dem som byggklossar, och de blir precis likadana som de naturliga. kolla t ex:

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/amnessida.asp?programID=406&Nyheter=1&grupp=4255&artikel=1648137

Fredrika sa...

Mina vänner kostfascister, mandel var bara ett exempel på riboflavinrik nöt - men det gläder mig att ni är ordentliga och kollar upp tabeller.

Jag ställer mig personligen sällan frågan "vilket livsmedel innehåller mycket x" eller "hur ska jag göra för att få i mig tillräckligt mycket y", när det gäller mat är det enligt min mening många bäckar små som gäller, man äter så näringsrikt och varierat som möjligt så ordnar det sig är min filosofi. Ibland spekulerar jag i om jag som vegan får i mig mera essentiella mikronutrienter än om jag vore allätare - faktum är att det kött vi normalt äter (muskelkött) inte är särskilt näringsrikt egentligen. Men varenda sak jag stoppar i mig är fullpackad med godis, ingen dödvikt liksom. Tror min linsgryta klår kesella med tonfisk any day ;-)

B12 är ett ständigt och kärt debattämne. Jag har aldrig haft brist, även då jag långa perioder gått utan tillskott. Samtidigt lider många allätare av B12-brist. Det är ganska komplexa processer i näringskedjan vi pratar om. Min thailändska forskarkollega som har sin första examen i livsmedelskemi påstår att B12 finns i tillräcklig mängt i opolerat råris - har inte hittat belägg för detta men något säger mig att asiater (med stor andel veganer i befolkningen) med inhemsk universitetsutbildning torde ha ganska bra koll på detta. Alger har också B12. Trots allt detta tror jag det är en klok rekommendation att ta extra tillskott som vegan, finns ingen anledning att chansa.

Det "konstgjorda" B12 man kan köpa är ofta tillverkat av bakterier (precis som i naturen).

Till sist en not om RDI: många nivåer har inte bestämts utifrån faktisk kunskap om vad kroppen behöver, utan baseras på beräknat medelintag i en slags "godtagbar näringsriktig medelkost". Hepp!

Magda Gad: sa...

fredrika: visst är det många bäckar små som gäller, men får man ständigt i sig lite av ett viktigt näringsämne kan det ju vara anledning att se över hur man kan få i sig mer av just det.

så resonerar iaf jag, kanske mer när det gäller mig själv än när det gäller mina klienter, eftersom jag utsätter min kropp för en ansenlig mängd träning och vill optimera mina kroppsliga funktioner :-)

visst får man i sig mer göttiga saker i en mustig linsgryta än om man äter en biff med pommes. men äter man linsgrytan TILLSAMMANS med en bit kött eller fisk så... ;-)

och visst vet jag att RDI inte är en exakt vetenskap. däremot är det ju det enda som finns att utgå ifrån, och jag försöker följa SOK´s framtagna idrottsrekommendation som säger att man bör få i sig MER än RDI, för att nå nån slags ODI, optimerat dagligt intag.

och när det gäller B2 är det tamigfan inte lätt :-)

B12 får jag i mig 800% av RDI, minst!

jumper sa...

Linsgryta med kött? Är inte det tårta på tårta?

Det där med opolerat ris har jag också läst om, möjligen ska riset vara lite smutsigt också, vilket ju inte gör något eftersom det kokas. Om jag minns rätt har väl kroppen depåer av B12, som räcker länge (år?) och som alltså kan fyllas på oregelbundet. Finns det inte falskt (eller i varje fall sämre) och äkta B12 också? Jag har glömt exakt. Hur som helst lever vi på 2000-talet och kan ta ett piller.

Fredrikas trygghet med sitt intag verkar hon dela med andra erfarna veganer, och det är något att luta sig mot.

RDI skiljer sig (enligt mina anteckningar)en hel del mellan länder (Särskilt när det gäller Kalcium).

När det gäller B2, som det handlade om från början, så minns jag att jag undrade varför det inte togs upp i veganlitteraturen, samtidigt som jag som storätare nätt och jämt kom upp i RDI. Men orolig var jag inte. Jag har alltid sett rekommendationen som just en rekommendation och mindre som ett absolut nödvändigt intag. Det var dock bra att vara påläst eftersom alla allätare inte är så fördomsfria som Magda när det gäller vegankost.

Men, som det brukar heta: Jag vet för lite.

Benet sa...

Insåg nu att jag inte kommenterat detta inlägg. Och detta trots att det var ett av de skönaste inlägg jag läst på länge. Du verkar som sagt ha material till att kunna fylla halva cyberspace med fängslande berättelser.

"...lämnade landet i fullständig kapitulation, som barskrapad totalförlorare...". Wow! Måste bara höra mer!

Ordverifiering: "merfix". Coincidence? I think not.

BadGEAR sa...

The Residents? Jösses, jag har nog fortfarande någon LPskiva kvar från sjuttiotalet med dom. Jag kan fortfarande höra deras version av Iron Butterfly´s av In a gadda vida i bakhuvudet.

Grymt.

Och vore jag inte den jag vore så vore jag nog grek vid det här laget.

Fredrika sa...

Benet, sent omsider, men jag hoppas du får fler fixar allteftersom ;-)

BadGEAR, kul med the Residents connection - jag skriver alltså inte för döva öron trots allt ;-) Tänk att de liksom alltid har funnits, och ändå låter de som de gör.