01 november 2008

Friday Night Party Pleasures

Det var mycket länge sedan att jag var ute och röjde en fredagskväll. Vi börjar snacka typ år vid det här laget, och inte längre bara månader.

Jag kan inte påstå att jag någonsin varit en särskilt osocial person, snarare har jag varit ett riktigt partydjur i princip hela mitt liv. Det var när jag började dansa på allvar som jag samtidigt tröttnade på rent umgänge för umgängets skull. Dansa var ju fan så mycket roligare, så jag slutade gå på vanliga fester och började arrangera klubbar istället för att bjuda polarna på middag. Fortfarande gäller att det är tvärkört att få med mig på en ordinär fika, om det inte vankas underhållning av det mer fysiska slaget innan.

Sedan ett drygt år tillbaka har jag dessutom inte druckit en droppe alkohol, vilket gör "vanligt" umgänge i vänners lag om möjligt ännu mera ointressant. Och nej, jag har då inte varit den som spottat i glaset. Öl har jag visserligen alltid tvärratat (i mina gräsrökande och pillerpoppande tonår som medelklassunge i Urban Germoney fnystes det åt öldrickare som "die Asozialen"), men drinkar, vin, champagne - det var fina grejer det. Möjligen var det lite ovant i början att lägga av, men lustigt nog har jag inte saknat en endaste droppe. Så mycket för den där skumpan som man aldrig skulle klara att fira nyår utan, finmiddagen som inte skulle vara komplett utan det lilla röda. Meh!

Hursomhelst, igår var det fredag, och jag var faktiskt ute och röjde åtminstone till midnatt. I skogen, med pannlampa, tillsammans med ett brutalt gäng från armyträningarna och klubbkompis löparfantasten. Shit vad vi hade kul.

Mörkerlöpning i terräng triggar igång det inre djuret på ett sätt som får varje annat partyrus att blekna till en lam munterhetskänning i jämförelse med den vildsinta upprymdhet som sprider sig från de leriga skorna ända upp till den ångande mössan och ut i de stelfrusna fingerspetsarna. Stridshormoner och lyckomolekyler pumpar ut i blodomloppet om vartannat, och leder till en euforisk känsla av närvaro som får varje steg i den mjuka myllan att kännas lätt och gudabevingat.

Smart att köra sitt star smile mot kameran med pannlampa... foto: Robban
Vi flyger fram genom natten, ömsom kämpandes, ömsom snubblandes, letar bunkrar, kryper i hål, löper blint genom betonggångar i totalmörker, skrattar, krockar, peppar, väntar in och springer ifrån om vartannat.

På den sista avkroken från milspåret runt Ensta Krog, en halvt obanad stig som Bruno utlovat som extra underhållande, dansar mina fötter av sig själva över rötter, sten och pölar i mörkret, och jag känner en obeskrivlig lycka över att få vara den nattlöpare jag är just där och då. Det finns ingenting, ingenting som kan uppväga känslan av att vara i sitt absoluta esse par excellence - glöm allt vad lopp och tävlingar heter som mål, den största motivationen att träna är den styrka det innebär att kunna vara och leva den man innerst inne är.

15 kommentarer:

Löparfantasten sa...

Tack för igår nattuggla!!
Du har verkligen träffat känslan rätt i din blogg.
Kram Pernilla

Dunceor sa...

Jag tänkte först att nu har Fredrika varit ute och slått runt ordentligt och helt fel det ju inte =) Låter galet men skoj!

jumper sa...

Jag är helt besatt av dessa ordverifiering och deras hemliga budskap. Nu "corry". Vad betyder det? Inte "corny" väl.

6:40/km tycker jag låter fort i mörker. Där skulle jag inte hänga med med mina sladdriga skankor. Kända skogar annars. Sprang där idag upp förbi Gullsjön på väg hem från Djursholm. Hade du ingen kartritarklocka med dig, så man kan se hur ni sprang? Eller det kanske är militära hemligheter?

Trevligt för övrigt att mötas av en ny rubrik i bloggen. "Jag är en idiot" blev lite deprimerande i längden.

dagispappan sa...

De e ju på nattsträckorna sånthär avgöörs..

Kör hårt!

Barbro Bäcklund sa...

Härlig beskrivning av säkert en obeskrivlig upplevelse. Jag skulle vilja göra det, jag också. Det är nästan så att jag blir avundsjuk.

Fast å andra sidan så var jag ut i dag, på frusen myrmark i joggigskor. Det var känsla det också. Att slippa stövlar på så vattensjuk mark och ändå slippa bli blöt om fötterna. Härligt!

askan sa...

Tänk att låta fötterna dansa på obanad stig... låter ju grymt! Har själv lite planer på mörkerlöpning och jag blev ju inte mindre sugen när jag läste det här :) Vad du kör med för lampa?

Fredrika sa...

Tjenixen!

Dunceor, det hårda festandet av den mer klassiska typen sköter du nog bättre än jag :-) (vill minnas några vilda sjöslag från festivalerna i våras)

Jumper, bra att du påminner mig, jag hade faktiskt tänkt stänga av ordverifieringen, å andra sidan har den ju ett visst underhållningsvärde... hm.

Angående tempot (jag antar du avser det som räknas ut automatiskt på funbeat) så är jag osäker på både exakt tid och distans, och någon fin-Garmin tar jag inte med på den här sortens vildare äventyr. Dock tror jag det är en mycket rimlig gissning på snittempo faktiskt, glöm inte att även fru Gullfot kan pinna på när hon är på det humöret. Större delen av distansen gick på löpspåren, och inte obanat. Dessutom blev det ju en del avbrott för olika aktiviteter, så vi sprang inte hela den sträckan sammanhängande. Passar på att be om ursäkt för att ni fått stå ut med "idioten" så länge ;-)

DP, just så är det!! Sedan gör det inte saken sämre att nattlöpning is da shit :D

Tack Barbro, och välkommen! Frusna myrar låter mumma det med. Jag begriper mig inte på människor som slutar springa bara för att sommaren är över...

Askan, you'd love it! Jag har en Black Diamond Vectra IQ, och det var faktiskt första gången jag använde den. Är extremt nöjd med den jämfört med de andra lamporna jag såg. En del hade gigantiska Silva-lampor som såg ut som strålkastare och krävde rejält batteripack på ryggen, andra hade mindre saker som gav lite väl pytte sken. Min kändes som ett mellanting, och var helt perfekt. Den har både Xenonlampa och LED:er, och man kan växla mellan lägena och kombinera.

MarathonMia sa...

Klart jag skulle varit med! Det låter ju helt fantastiskt. Kul att du körde ett snesteg också... från maffefarten ;-) för det är väl svårt att hålla fötterna i styr när det bjuds på sådant party!

bureborn sa...

Fler som är ute och tassar om natten ser jag. Visst är det kul!
Fast jag är inte lika tuff som du, gnäller betydligt mer över våta fötter och kalla fingrar.
Vicket tempo förexten! Jag orienterade (eller nej, agerade knähund till orienterare menar jag) och vi tog oss fram i drygt 8-fart. Hade jag fullt sjå med.

Magda Gad: sa...

ursäkta språket, men FAN va HÄRLIGT. nästan så man skulle få ut mig en kväll om jag inte lyckats somna innan då förstås ;-)

Benet sa...

Låter riktigt härligt!

...och farligt. Jag har fått grym respekt för att kuta i obanad terräng. Och speciellt på natten!! Mina ledband vitnar av rädsla bara de hör talas om det. Men jag försöker trösta dem med att de snart är starka nog att våga sig på nya försök.

Fredrika sa...

Mia, jepp, det här är de sista frihetsrycken, snart börjar allvaret... under 135 ända till nyår, gulp!

Bureborn, som jag skrev i jumper så sprang vi ju den största delen av distansen i löparspår, där drog vi på. Men det är riktigt, blött och kallt bekommer mig inte i de sammanhangen :-)

Magda, jag höll mig vaken tack vare förväntningsnerverna :-)

Benet, det är därför det är så bra träning tycker jag, fötterna behöver lära sig att "se". Änsålänge har jag haft tur, peppar peppar

Karin sa...

Så coolt. Så grymt. Så Fredrika! :-) Tack för löparglädje i kubik!

Tröskelkungen sa...

Helrätt. Känner igen mig i beskrivningen av sociala relationer. Har inte TID att umgås bara över en fika eller en öl, nej man kan la träffas på terrängspåret först och sedan ta en kvällsfika. Härligt att höra att du gillar nattlöpning. Du kanske borde testa nattorientering?

Fredrika sa...

Åh! Välkommen - och en ny, nej två nya bloggar att följa ser jag. Jepp, mycket riktigt, nattorientering blir det nästa gång :D