19 oktober 2008

Jag är en idiot.

Jag har gjort något så urbota korkat, och allt är naturligtvis mitt eget fel. Det som för drygt tre veckor sedan lät som en fantastiskt kul idé visade sig vara rena rama dårskapet. De flesta normala människor hade inga problem att inse det direkt, och viftade bort det hela skrattandes. Men inte jag. Nä nä. Det var ju en jättebra idé. Ni som är lika lättlurade som jag ber jag sluta läsa här, för ert eget bästa. Ni andra kan gärna få er ett gott skratt på min bekostnad.

När jag för drygt tre veckor sedan var förkyld och uttråkad och träningsabstinent surfade jag i vanlig ordning runt på allsköns ultrasajter och råkade stöta på det mycket avlägset mentalt besläktade fenomenet streak running. Nu talar jag inte om såna där överförfriskade britter som springer moonandes över fotbollsplan mitt under pågående derby, utan en streak runner är en person som springer varje dag, året om, no matter what, i en oavbruten så kallad streak. Enligt USRSA:s webbsida (jodå, det finns officiella organ för sådant) innehas dagens längsta pågående streak av Mark Covert i Kalifornien (var annars), som alltså sprungit minst en mile varenda jävla dag sedan den 23 juli 1968. Det är över fyrtio år, så snubben som nu är 57 år gammal måste ha börjat någon gång när han var 17. En ungdomlig dårskap som blivit till ett slags befängt livsinnehåll.

Annat är det med Walter O. Byerly, 78. Han började inte med den här idiotin förrän han var 45. Man noterar också att det är lite glesare bland kvinnorna i koryfén, dock har Margaret O. Blackstock en fullt respektabel obruten streak i 25+ligan med start 9 september 1979. I 10+ och 5+grupperna blir det genast några fler. Faktum är att det räcker med ett års streak för att platsa på USRSA:s listor, och det inte alltför imponerande antalet i den gruppen jämfört med andra tyder på att det är början som är svårast.

Fascinerande, tyckte jag, och det elaka fröet hade uppenbarligen redan börjat gro i min hjärna. Lyckades till och med få med mig några likasinnade på mitt löparforum, och gruppen Funbeat Streak Runners var född. Vi var 17 från början, 11 är nu kvar som springer åtminstone en kilometer varje dag. Enligt USRSA:s regler är det minst en mile som gäller, och den skall dessutom springas utan hjälpmedel, dvs. utan kryckor, wetwest eller annat som kan vara nödvändigt i skadeperioder. Jag tyckte det var onödigt hårt och strök raskt den klausulen från vår egen regelbok, innan jag insåg att det kanske var av ren omtanke om löparna - om inte ens allvarlig skada skall få stoppa en streak runner, hur kan det då gå. Vi är ju trots allt bevisligen för envisa för vårt eget bästa.

Ron Hill, löparlegend och streak runner
Faktum är att inte ens ikonen Ron Hill platsar på USRSA:s listor, trots att han enligt uppgift har en obruten streak med minst en mile per dag sedan någon gång i december 1964. Ron har nämligen fått ta hjälp av kryckorna ibland. Korsbensbrott, fotoperationer, bilolyckor eller andra småsaker ska väl ändå inte få avhålla en sann entusiast från den dagliga löprundan.

Jag har under de gångna dryga tre veckorna nästan spytt av leda vissa av de tillfällen då jag fått tvinga mig själv ut på den löjliga nödrundan runt Tanto minigolfbana eller fram och tillbaka över Liljeholmsbron. Varför i hela friden vill man göra detta. Jag vet inte. Det bara blev så, jag kunde inte låta bli. Och nu när jag bestämt mig och börjat köra kan jag ju inte sluta. För all del, missförstå mig rätt - det är hur kul som helst. Jag är en idiot.

26 kommentarer:

Anonym sa...

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. Du vet ju redan vad jag tycker. :-) Ha en fortsatt bra söndag!

Karin sa...

Underbart, Fredrika. Underbart! Och en viss referens finns ju i blogginlägget nedan; "Om sånt som är roligt fast det inte är kul". Någonting säger mig att du kommer att hamna både på Sveriges och USA:s topp-streak-listor :-)

Anonym sa...

Bloggen som ständigt ger vansinnet ett ansikte... På ett bra sätt då givetvis, man vet aldrig vad som kommer i nästa inlägg! :D

Kör hårt! :)

Magda Gad sa...

Jag förstår inte ens vad som skulle vara vansinnet i det hela. Det finns mycket värre saker att göra varje dag i sitt liv, inkluderat sjukdagar. Till exempel röka. Vara elak. Knarka. Kröka. Tänka negativa tankar.

Eller att inte leva sitt liv, att inte prioritera sin passion, bad days as good days.

Nej jag hyllar detta, och kallar det lycka, inte idioti. Sen att det kanske tar 10-20 år att vänja sig vid det, är en annan femma :-)

Anonym sa...

Endast en idiot kan vara riktigt lycklig i den här världen :)

Anonym sa...

Varför? Varför?! :-D

Prinsessan sa...

men jösses.
tur att ni som gör det, också tycker det är galet.
tänk smart.
och lycka till....

gullfot sa...

Hej darlings,

ha ha ha Mackan, du är klok du - jag blev varnad ;-)

Karin, jag kommer tyvärr aldrig platsa på USRSAs listor - de kräver en mile, min nödrunda är 1,3 km och knäpp är jag inte att jag tänker utöka den bara för en listas skull. Jag är nog inte listtypen dessutom, sin idioti skall man nog hellre bedriva i det fördolda *host* *host*. Jag är ju i alla fall i gott sällskap av Ron Hill, som ju inte heller platsar ;-)

Ha ha ha Berglund, jag vet inte riktigt om jag skall tolka det som en komplimang... men jag är glad att kunna köra hårt :-)

Magda, jag vet inte om jag kan kalla det lycka. Det är ren envishet, fullständigt poänglös sådan. Dock sneglade jag på en mycket duktig ultralöpares träningsdagbok igår, den karln kör upp till tre pass per dag och med bara en notering per dag ligger jag i lä. Så det kan ju finnas en nytta med det hela också, att vänja sig vid kompromisslös regelbundenhet.

Magnus, ha ha, är det så illa? ;-)

Bureborn, svaret är givet i form av den gamla klassikern: because I can.

Tack prinsessan! Och välkommen hit :-)

Magda Gad sa...

jag som trodde att kompromisslös regelbundenhet per definition var lycka ;-)

MarathonMia sa...

Eller så kan du låna Nikes gamla slogan, bita i hop och "Just do it". :-) Jag menar - du är ju så envis och fokuserad så nu är du ju fast!

Puma sa...

härligt. men jag måste få fråga: har du tänkt dig att hålla på tills du stupar eller bara i 10 år eller så? och nej, det där var inte alls ironiskt menat. jag frågade bara lugnt och sakligt.

Benet sa...

Idiot? Nääää, bara underbart envis, nyfiken och lite smått galen. Och underbar, sa jag det? :-)

Kör på så länge du tycker det är kul. Så länge det ger dig själv nånting. Sen är det bara att sluta streaka. Tvärt. Ungefär som när Forrest Gump slutade springa. Bara så. Utan nån annan anledning än att han tröttnat. Och tröttnar du inte, så är det bara att fortsätta. Ju.

Sofy sa...

Moahahaha... det här ÄR kul. Härligt och idiotiskt och kul.

Kan hålla med Magda om att det finns sjukt många vanor som är sämre, och att denna vana är en härlig livsbejakande sådan. Men jag vill nog ändå inte stödja idén den dagen du har 40 graders feber, får behålla noll energi i kroppen och inte orkar mer än att suga på ett russin. Då kanske inte streaken egentligen är så lämplig. Men annars är det ju bara att köra på!

Anonym sa...

Fråga: Byter du om till full löparmundering varje gång. Annars går det väl att småjogg en kilomeer i vanliga kläder utan att bli svettig på väg till eller från jobbet, eller om det regnar borde man kunna få ihop en kilometer tassande i strumplästen inomhus. Men kanske är grejen just att att varje dag som en ritual sätta på sig löparskor och gå ut. Resten (att jogga en kilometer) låter som den lätta biten (om man inte har brutit benet eller har 40 graders feber).

I övrigt håller jag med Berglund. Idéerna på denna blogg har sedan länge upphört att förvåna.

Anonym sa...

Underbar är galenskapens förförelse...*skrattar ömt*.. vilken grej!

gullfot sa...

Hej folks, sorry att jag är lite off - har för kul på jobbet på sistone... med det gläder att kommentarerna fortsätter droppa in :-)

Magda, där fick jag allt något att tänka på. Kanske, kanske är det så - det lär jag få upptäcka i så fall! När äventyrarna bli gamla blir de vanehundar, typ? ;-)

Mia, Just do it sammanfattar exakt hur det funkar. Mycket träffande. Frågan är om det var så Nike menade ;-)

Puma - där fick du mig. Det är precis det som är den stora skrämmande frågan, som jag inte ens vågade antyda i mitt inlägg mer än som väl dold referens i rubriken och den allmäna tonen. Faktum är... jag har inte den blekaste aning. De gånger jag varit nära att bryta har jag tittat i min träningskalender och tyckt nä, det vore väl synd. Dessutom har jag ju funbeatgruppen att tänka på. Och nu har det gått över tre veckor. Det innebär att det plötsligt börjar kosta att bryta streaken - så himla lätt är det ju inte att reparera igen. Och jag är orolig för att det kommer att fortsätta sådär: "oj, nu har jag kört en hel månad, då kan jag ju inte bara bryta", "oj, nu har jag kört ett helt år, nu kan jag ju inte bryta längre" osv. Kanske borde jag sätta en punkt i framtiden. Kanske är jag redan förbi den punkten. Gaaaahhh, jag vet inte!!!

Tack Benet :-) - jag hoppas det blir precis så. Men inte riktigt än ;-)

Hej Sofy!! Ha ha, ja, den dagen undrar jag... å andra sidan, när hade jag 40 graders feber sist? Måste ha varit som barn, typ. Hur illa kan det bli? Hur vet man om man inte har provat? ;-)

Jumper, det är alldeles riktigt att själva kilometern väl går av sig själv när man är ute. Som svar på din fråga har det blivit allt mellan komplett löparstass (en gång) och vardagskläderna (oftast) när det bara handlat om nödrundan. som randanmärkning kan jag berätta att folk i gruppen bl.a. testat även i full businessmundering, högklackat etc. En stressad blick vid löpning i sådan outfit förvirrar omgivningen och döljer dårskapen effektivt.

PaljettenQ, ömma skratt förlänger livet, åtminstone på en glad och tacksam bloggare som får ta emot dem :-)

Jon Harald Berge sa...

Du sa det selv...

Magda Gad sa...

exakt! rutinerna är grunden till lycka och framgång ;-)

en helt annan fråga: hur gör du för att få till en rull-list i din träningsdagbok här på bloggen? en sån måste jag ju ha men jag hittar inte... *gråta*

gullfot sa...

Jon Harald: DU min käre får kalla mig precis vad du vill!! Grattis till en absolut tokgrym sjundeplats i VM 24h. Fantastiskt! :-) Vad blir nästa?

Magda: det är en kille på puls.se som skrev ett script så att vi som loggar träningen på funbeat skulle kunna länka över den till pulssidan. Så för att scriptet skall fungera måste du logga din träning på funbeat.

Å andra sidan, om du har träningen upplagd i liknande form någonstans på webben så jag du göra samma sak med en liknande iframe-tag: (iframe border="0" width="100%" frameborder="0" src="http://www.densidadärdinträningligger" height="150")(/iframe)

Obs att det skall vara såna < > parenteser, de går bara inte att skriva i kommentarsfältet för då skriker blogger :-)

Magda Gad sa...

men guuuuuu va krångligt... borde det inte bara finnas en sån funktion tänker man... men tack i alla fall :-)

Anonym sa...

Hej Fredrika.

Jag tog mig tid att läsa hela härliga din blogg m kommentarer. Vi har uppenbarligen sommarviste i samma krokar. På långpassen inför LL följer jag gärna åsryggen från Kabusa till Löderups Strandbad förbi kossor och skeppsättning. Vackrare vyer vet jag inte. Inför järnmannen i Kalmar sprang jag genom Peppinge i baddräkt ett par gånger, hoppas att du inte såg mig.Den här länken ska jag komma ihåg inför nästa sommar: http://www.trisport.se/tranings.php

gullfot sa...

Hej Olof, välkommen!

Oj, det var ambitiöst att plöja igenom bloggen...

Vad roligt, då springer vi säkert på varandra någong gång förr eller senare. En snubbe joggandes i baddräkt vill man ju inte missa :-)

Coolt med ironman!

Anonym sa...

Hur definieras "springer"?

gullfot sa...

Hej anonym, i vilket sammanhang?

Anonym sa...

I streakingsammanhang. Var går gränsen mellan att gå 1 km om dan och springa den?

Jag frågar helt seriöst och inte för att jävlas eller kritisera.

gullfot sa...

Helt okej! :-)

Jag kan inte svära på vad USRSA säger om saken, men jag tolkar det som att "springa" i det här fallet innebär att man har flygfas under förflyttningens gång, dvs. att båda fötterna är i luften samtidigt (till skillnad mot gång då man alltid har en fot i marken).