Åtta timmar på sexdagars

Många tycker nog folk är lite knäppa som ställer upp på sexdagarslopp på en 400-meterbana runt en idrottsplats. Men ännu knäppare måste ju vara att åka ända till Hallsberg för att titta på just ett sådant lopp. I hela åtta timmar. Det är i alla fall precis vad jag, edert alldeles eget nördufo, gjorde igår.

Jag kom precis två minuter innan start, då min goda tidsmarginal förbrukats av kioskbesöket som inte godtog VISA-kort utan krävde kontanter för halstabletterna. Den hedervärda lineupen bestod av ett knappt tjog sexdagarslöpare av minst sagt alla möjliga sorter och utföranden. Såfort de gett sig iväg inser man att this is not your ordinary sports event. Har man den minsta dragning åt lyteskomik så går tankarna snarare till Monty Pythons Olympiad än ett internationellt sanktionerat mästerskap. Ett löpsteg som är tänkt att hålla i sex dygn är inte nödvändigtvis vackert, en kropp som håller för en sådan bedrift inte nödvändigtvis mejslad med antika grekiska statyer som förebild.

Jämfört med åldersfördelningen i mer normala idrotter förekommer dock en hel del just antika exemplar, och Grekland spelar en alldeles speciell roll inte bara ute i stora vida ultravärlden utan även i Hallsberg denna vecka: Yiannis Kouros, legenden, löparguden, den gyllene greken är nämligen på plats för att försöka slå sitt eget sexdagarsrekord på 1036 kilometer. Och Yannis ser ut som, springer, och låter precis som på dokumentären om honom jag såg i repris i förrgår natt för att ladda lite inför resan. Tokstark, energisk, seg, lätt hjulbent och med en karisma som utstrålar en envis målmedvetenhet så tjock att den går att skära med kniv. Fokus, kropp och själ destillerade till en kompakt vinnarmaskin som med början i tidigt åttiotal tagit i stort sett alla rekord som går att ta på de längre ultradistanserna, med marginaler så sanslösa att den enda som verkar kunna klå dem är han själv. Vi snackar typ Spartathlon på snitt under femminuterstempo, och då går det väl ändå åt lite tid för mat- eller pinkapaus på 246 km. Som jämförelse ligger Runes grymmaste segertider från samma lopp dryga fyra och en halv timme efter...

En annan figur som drar till sig uppmärksamhet är en lustig liten tant med lite krökt hållning och ett, hm, löpsteg som perfekt illustrerar begreppet "gång med lätt flygfas". Under regntimmarna som bjöds igår sprang hon med paraply i handen. Det är när man upptäcker hennes vader som man inser att hon kanske förtjänar lite mer cred än vad man vid första blicken förmår uppbringa för denna minst sagt udda gestalt. Den lilla damen är ingen mindre än Martina Hausmann med bl.a. fyra 1300 miles-lopp på nacken (ja, du har räknat rätt, det är 2092 kilometer, och de knäcker hon på lite drygt 18 dygn vilket innebär 110 km per dag).

Martina diggar music på ultrafestival i Loutraki 2006

Tävlingsledningen påstår att hon är god för en andraplacering totalt, och om jag hörde rätt så sover hon i snitt två till fyra timmar under sexdagarslopp. Inte per natt alltså, utan totalt. Yepp. Inte skall man slösa värdefull löptid inte.

Det är överhuvudtaget bra att ha god tid på sig som åskådare och hangaround till den här sortens lopp märker jag. Mina dryga åtta timmar i Hallsberg innebär gott om tid att detaljstudera de olika löparna, men även kolla in arrangemanget som sådant. Dessutom lyckas jag klämma in några timmar på gym och bad i den sjyssta simhallen som ligger precis bakom banan, och där jag kan fortsätta spana på löparna från utomhusbassängen. Jag vågade dock inte heja därifrån, en lättklädd cheerleader hade ju liksom kunnat missuppfattas.

Överhuvudtaget visade sig det här med att heja vara det största kruxet. Det är en sak alldeles i starten, då går det bra att klappa och ropa när hjältarna springer förbi. Så småningom droppar dock övriga åskådare av, och man känner sig lite, eh, fånig där man står och glor på löparna som försöker hitta rytmen på den rundbana som skall bli deras vän de närmaste dygnen, det är nästan lite intimt sådär och man vet inte om man kanske skall titta bort när ens favoriter springer förbi så de inte känner sig uttittade som djur i bur, liksom. Man blir lite rädd att störa, de har ju ett jobb att utföra.

Som Christian Ritella till exempel, som jag naturligtvis hejar mest på (och som för övrigt sägs vara favorit till platsen som bäste svensk), när han pinnar på där i sitt jämna 5:30-tempo, nästan skrämmande högt i sammanhanget, inte vill man distrahera då även om man helst skulle vilja skrika rakt ut i jubel och smälla konfettibomber och gröla hejaramsor och allt.

En av arrangörerna, underbara Kaj, visar en nästan rörande omsorg inte bara om löparna utan även de besökande åskådarna, inklusive mig själv. Jag får små sysslor lite då och då trots en rätt så funktionärsstinn dag för stunden, han berättar frikostigt om alla löpare och allt jag undrar över, och jag får även hänga med de riktigt coola grabbarna i tävlingsledningens bås, som mest liknar cockpit med alla datorskärmarna vid stora utsiktsfönstret mot banan. Är man nördig som jag är det trots allt olidligt spännande att se hur tidtagningen registreras och liknande techy stuff. Gott om tid och tänka har jag också, och någonstans mot kvällen slår mig insikten att jag är typ åtta eller kanske tio år.

Jag är den där ungen ni vet som hänger vid vallen dag ut och dag in och bara glor på sina idoler, timme efter timme, undersöker, tittar och förtjusas av allt, insuper, dagdrömmer, medans mitt undermedvetna jobbar på högvarv för att registrera varenda liten detalj att plockas fram vid det tillfälle då jag själv skall börja leka ultralöpare.

Tåget blev grymt försenat på väg hem, men det är en lycklig åttaåring som så småningom kryper till kojs hemma vid Hornstull. När jag går upp vid halv sjutiden på morgonen ligger Ritella tvåa efter Yannis Kouros. Martina Hausmann, den lustiga lilla damen med paraplyt, har under natten knatat sig upp till plats fyra.

Hörrni Hornstull-Järnagänget, gör vår alldeles egen hjälte glad med en hälsning eller två vetja! Christian har sprungit fyra gånger till Järna vid det här laget (måndag 21:30). Här kan man skicka en hälsning till dem som springer.