SEMESTERN ÄR ÖVER.

Någon gång efter fem igår landade jag hemma i lägenheten efter tio dagar på Österlen. En timme senare stod jag ombytt och klar i hallen för att bege mig till Zinken och träning med IF Linnéa. Slutsemestrat för i sommar!

Jag hade förträngt hur kallt och fuktigt huset kunde vara, i kombination med en underbar drös småbarn var katastrofen ett faktum och en förkylning satte stopp för de obscena löpmängder jag hade bespetsat mig på. Jag fick ändå ihop drygt 45 km fördelat på fem pass med 6:24 minuter per kilometer i snitt, så jag är hyfsat nöjd inte minst med tanke på att det ingår en icke oföraktlig andel ganska tufft underlag och grymma backar i den statistiken.

Här kan man springa!

Under det första riktiga distanspasset i sällskap med allt snabbare och starkare Dr. Björnsson (Hallå! Det är jag som är löparen i familjen!! ;-)) lovade jag mig själv att aldrig mera snitta över 6:00 på träningsdistanser under milen. 6:02 blev det den gången, men då är de grymt slappa uppvärmningskilometrarna med i beräkningen. 

Faktum är att jag fortfarande springer bäst och skönast i runt 5:40-tempo, och hyser förhoppningsvis inte alltför orealistiska förhoppningar om att nå den nivån som mitt grundtempo inom en icke alltför avlägsen framtid. Det är inte benen som tar slut utan flåset, och det skall väl fan inte vara omöjligt att jobba upp med en lite mer riktad satsning. Uppvärmd och på flack landsväg har jag uppenbarligen inga problem att flyta fram i 5:40-tempo i typ 5K, det är dags att låsa autopiloten på det nu tycker jag.

Med Stockholm Marathon och Hornstull-Järna överstökat innebär detta att det är dags att på allvar jobba på speed. Distansmålet för i år är uppnått med råge, tävlingsdebut på 50K är inte förrän i oktober, så nu finns inga ursäkter längre att sluta öka på kilometermängden för att istället skruva upp intensiteten.

Jag vet, det låter självklart och enkelt, men faktum är att för mig är det inte direkt piece of cake. Jag tycker nämligen det är hur kul och lätt som helst att springa långt och länge. Att springa fort däremot, det är en helt annan femma. Pressa sig. Hålla psyket i schack, låsa in på ett tempo och hålla no matter what. Intervaller. Backar.

Kommer jag tycka det är kul? Jag vet inte. Men det är nödvändigt. Förbaskat nödvändigt. Om sju veckor måste jag klå min halvmaratid på 2:07:43. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde springa så fort då, som rookie, för ett helt år sedan. Vad hände på vägen, liksom?! Men framför allt betyder det en sak. Det är baske mig slutsemestrat för säsongen!