20 februari 2010

Om att vara sann mot sig själv

Ibland behöver man påminna sig om vad man egentligen håller på med. Bland fokus, mål, träningsprogram, säsongsplanering, föreningsbestyr och gud vet vad är det lätt att glömma bort kärleken till löpning ibland. Vissa saker tar periodvis över och växer sig orimligt stora, men vanligtvis kommer man alltid tillbaka till rytmen, andningen, stegen och känner att fan, nu lever jag.


Något jag däremot trodde att jag tappat för gott var min bild av ultra och dess människor, kultur och värderingar. Jag skall inte sticka under stol med att jag vissa stunder har förbannat mig själv för att ha lockat ner drösvis med maratonlöpare i ultraträsket, gått med i en löparförening, och att ha utsatt mig för de sociala krav det medför att samsas med människor som kanske till och med primärt drivs av lusten att att umgås med andra. På bloggar, på långpass, på träffar, whatever.

Sakta men säkert har jag förgiftats, jag har ingen annan att klandra än mig själv, men jag har de senaste månaderna antagligen ägnat flera timmar åt att vara bitter än att fylla träningsdagboken med mil. Och nej, även om det förekommer skurkar i bakgrunden även i denna historia så finns det inga skyldiga. Jag har helt enkelt bara hängt för mycket på ställen där jag inte borde ha satt min fot i första taget. Och dessa ställen är något så enkelt som vanliga jäkla sociala sammanhang. Poison to me. Det är ingen det är fel på, alla frodas vi helt enkelt bättre i vissa vatten än andra.

Jag känner en stark hemvist och själsliga rötter i ultramyllan; utralöparna med Peter Lembke i den virtuella spetsen var de som först tog hand om mig, och lärde mig allt om löpningens väsen och the rules of the trail. Den tysta gemenskapen, underfundigheten, den absoluta respekten och omtanken för varandra, det motsägelsefulla förhållandet till distansen värd att både frukta, älska och fnysa högaktningsfullt åt på samma gång. Och för första gången på mycket länge kände jag mig fullständigt hemma, en outcast bland outcasts, ett pack av självständiga, excentriska och starka människor, kapabla till både långa dygn av ensam löpning och samtidigt en omåttlig kärlek till andra människor. Löpning är att vara människa. Ultra är ett sinnestillstånd, inte något så futtigt som ett visst antal kilometrar efter 42K.

Så ser ultran ut jag bär inom mig.

Idag, på seminarium inklusive föreläsning med ingen mindre än Rune Larsson anordnat av Lidingö Ultra, blev jag påmind om att dessa människor faktiskt finns kvar, att ultran fortfarande är som den är, och när man får chansen att lyssna på de äkta ultrarävarna, ja då är det detta man fortfarande hör och ser. Jag var bara lite lost därute på vidderna, men allt det gamla, fina fanns ju kvar under hela tiden.

Och jag har grottat ner mig alldeles för mycket i grubblerier och tankar kring hur saker och ting och folk fungerar, än att bara slita mig fri och springa iväg, av själaglädje och kärlek, så länge benen bär, och så några mil till. För vet ni vad, ultra springer man inte med benen, ultra springer man med hjärtat. För att man kan. För att man vill. För att det bor i en, och bara vill ut.

29 kommentarer:

funrun sa...

Word!

"Den tysta gemenskapen" - love.

Träningsglädje sa...

jag är tyst. kram! ;)

Carina sa...

Samma här, inget mer behöver sägas!!
<3<3<3

Miranda sa...

Jag läste och jag kände att jag är så glad över att ha funnit "mitt ultra-jag". Jag är äntligen också ultra :)

Ingmarie sa...

Kanske är det även så att man måste hamna lite "fel" ibland för att hitta "rätt"?Flyga i väg och prova sina vingar på lite andra ställen. Och som alltid; fria fåglar kommer tillbaks. :-) Rune är fantastisk och unik på flera sätt. Alldeles för längesedan jag träffade honom... Är så glad att du hittat "hem" igen.:-)

gullfot sa...

Hej gullungar,

Mary & Carina, tack för sällskapet idag. Ni är bäst. Sara - jag vet!! Och du är skyldig mig en mara, en där vi inte tappar bort varandra :-) Miranda, kör din grej och ha maximalt kul! Ingmarie, jag har bara varit naiv nog att tro att hela världen såg ut som "hemma". Kram på er alla!

peterlembke sa...

i spåret är man sig själv för en stund.

Dunceor sa...

Det som är viktigt att inte allting runt löpning tar över själva löpningen. Det handlar fortfarande om att komma ut i sin ensamhet och bara nöta km och fundera över livets gåtor.

jumper sa...

Funderar på om du någonsin skrivit ett inlägg som inte väckt tankar. Ibland har jag känt igen mig, ibland har jag tyckt tvärtom, men sällan har jag förhållit mig likgiltig. Få bloggar kan skryta med sådan historia. Nog beröm nu.

Visste inte att du varit på kant med din ultraidentitet utan trodde först att inlägget skulle handla om att du bara skippat din insanity-gympa. Klart jag försöker läsa mellan raderna, men jag anar att i varje fall snitsaren inte är "oskyldig skurk" eftersom han inte "primärt drivs av lusten att umgås med andra". När jag frågar honom, svarar han att han känner igen sig: Det sociala (i hans fall bara i bloggosfären) tar mycket tid, men som alternativ hittar han inte tillbaka till den gamle snitsaren och utan trevar sig ständigt framåt.

Själv har jag, som jag tidigare nämnt, fått nya perspektiv på löpningen (se Max&Nisse). Den gamle jumper kommer aldrig tillbaka och han saknas allra minst av honom själv.

Någon ultraidentitet har jag naturligtvis aldrig haft eller sökt. Jag har visserligen bara positiva erfarenheter av ultralöpare efter Mälarhöjden-Järna och SUM, men jag känner lika stor gemenskap med tävlingsnörden som bränner intervaller på Vallentuna IP eller motionären som nöjer sig med en runda i motionsspåret två gånger i veckan. Löpare är löpare. Just när jag skriver detta lufsar en äldre man förbi på cykelbanan utanför. Och se där kommer Vallentunas snabbaste maratonlöpare Alex (med ett gammalt pers strax över 2:20, nu i 55-årsåldern). Inspiration! Himlen klarblå och temperaturen stiger! Sätta på sig löparskorna och springa! Nu!

Se där, Ultraschmultra, hade vi kanske något gemensamt till slut? Fint?

Janne_S sa...

Igenkänning. Huvudet på spiken.

badgear sa...

Då kanske Erwan Le Corre (ekorre?) kan passa in - kör barfota, ingen reklam, parkour i naturen osv

http://movnat.com/

Maria sa...

Tack Fredrika =) Nu mår jag bättre.

Marie är mitt namn sa...

Kul att få träffa dig! Vilken bra dag vi fick - hoppas vi ses snart igen.

Camilla sa...

Fredrika, återigen ett UNDERBART inlägg! Tack!

gullfot sa...

Peter, high five! Och ju längre desto mer själv. Dunceor, där sammanfattade du hela mitt inlägg i en mening. Tack. Tack också jumper för beröm, det är en ynnest att få dela tankar med andra. Roligt med dina nya perspektiv på löpningen, själv har jag gått åt andra hållet och ser mig allt mindre som löpare kanske. Janne, kram och vi hörs. Badgear, fantastisk bra tips. Det är precis sånt jag brukar titta på när jag är nere för att plocka upp mig igen. Underbart. Maria, soul sister! Snart springer vi på varandra med våra ryggsäckar långt därute i skogen. Marie, ja det var på tiden! Camilla, tack :-)

MarathonMia sa...

Finns det rätt och fel ultramänniskor?

gullfot sa...

Mia: absolut inte. Varför skulle det finnas det? Finns det rätt eller fel människor? Däremot var jag naiv att tro att alla ultralöpare är på ett visst sätt, bara för att de är ultra liksom. För så hade ju jag lärt mig.

Ta Dean Karnazes till exempel, han är verkligen ingen idol i ultrakretsar brukar man säga. Men kan man egentligen fortfarande säga så, nu när det finns massor av människor som springer ultra och är tokinspirerade av Karno? Givetvis inte, även om jag personligen också föredrar Scott Jurek som vunnit hundraelva Western States på raken och likförbannat väntar till siste man går i mål för att klappa in även denne.

Det jag kallar ultra är något som kan se mycket annorlunda ut i en annan löpares hjärta. Och jag tycker absolut man kan se en stor skillnad bland de "gamla" ultralöparna och de som aldrig gjort något annat, och de som kommer från det mer prestationsinriktade marathonhållet (alltså inte marathonsamlarna som också kör ultra, de är en klass för sig). Faktum är att det är jätteintressant, och kanske värt ett inlägg i sig.

Jag har funderat en hel del på det mentala pris jag fått betala för att peppa andra och få dem att överskrida gränser de inte trodde var möjliga. Glädjen på HJ, när folk spräcker första maragränsen, liksom. Det är så vackert så man bara vill gråta. Men det kostar också på (för mig) att vara bland människor som pratar kilometertider. Jag mår genuint dåligt av det. Jag vill ju bara vara ifred med mina trails, liksom.

För mig har det varit lärorikt att upptäcka att det inte funkar att hänga med folk bara för att de också gillar att springa långt. Jag är ju inte en sån som hänger med folk, helt enkelt. Och för att återknyta till din fråga om rätt och fel, det finns absolut rätt och fel sammanhang och grupperingar för mig att hänga i. Därför att jag mår bättre att vara bland en viss sorts människor, än med andra. Det är kanske inte en så kul upptäckt att man inte pallar vara med på alla roliga sociala pass som folk drar ihop, men nödvändig för att kunna gå vidare på just min väg. Det är vad inlägget handlar om, inte att dissa en viss grupp framför en annan. Blev det begripligt?

jumper sa...

Ja, kanske (även om det inte var jag som ställde frågan). Men jag är lite nyfiken på vad i den genuine ultralöparens personlighet som skiljer den från andra löpares eller människors.

Jag vet inte riktigt vad det innebär att "hänga", men troligen hänger jag med mycket få människor över huvud taget. I varje fall hänger jag inte med löpare i egenskap av löpare. Jag träffar dem när jag när jag springer lopp och ibland när jag tränar och som sällskap kan kilometertidslöpare eller ultralöpare då vara skit samma. Kanske är det min självklara position som outsider som gör att jag inte bryr mig så mycket om vad man snackar om i omklädningsrummet. För mig är det ett helt kravlöst och ofta stimulerande sätt att umgås. Man behöver ju inte hänga med på puben efteråt, eller på restaurang Hermans om det handlar om ultrafolk.

gullfot sa...

Jumper,

"Kanske är det min självklara position som outsider som gör att jag inte bryr mig så mycket om vad man snackar om i omklädningsrummet. För mig är det ett helt kravlöst och ofta stimulerande sätt att umgås."

Precis så hade jag nog också skrivit en eller två år sedan. Jag vet själv inte vad som hände. Det är svårt att vara en sällsynt gäst (med de privilegier det innebär att ostraffat få undfly de sociala reglerna) i längden. Men jag säger bara, skitsamma nu.

Det vrider sig dock lite i magen på mig när jag läser uttycket "genuin ultralöpare". Jag nöjer mig med att konstatera att flera personer nickat bifallande och känt igen sig i mitt inlägg.

jumper sa...

Tror dig naturligtvis. Och medan du nöjer dig med att flera nickat igenkännande, får jag troligen nöja mig med att det "inte går att förklara för den som inte begriper".


När utomstående försöker beskriva oss med sina ord, vänder det sig ofta i magen. Om jag för enkelhets skull och utan missunnsamhet eller sarkasm kallar dig och de löpare, du trivs bland och som nickar åt vad du skriver, för "ni", så kan man kort sammanfatta min fråga:

Du har förklarat att det inte räcker att springa längre än 42195 meter för att vara en av "er", men kan man vara en av "er" utan springa längre än 42195 meter.

Hittar man "er" rentav även bland andra än löpare.

gullfot sa...

Åh vad bra, där fick jag chansen att reda ut ännu ett missförstånd. Som jag skriver menar jag snarare att det inte handlar om att springa längre än 42195 meter, dvs. sträckan är kanske inte ens relevant för vad som finns "i hjärtat", så ja, det finns garanterat även hos andra löpare eller fighters eller lapptäckesvirkare eller vad det må vara. Skulle jag tro i alla fall. Man kanske inte skulle kalla det ultra, men det är inte heller så intressant. Personligen tycker jag för övrigt jumper platsar ganska bra i den skaran.

gullfot sa...

Och fotnot: jag tycker "ni" eller "vi" blir lite exkluderande här, jag använder ju själv inte de orden i sammanhanget eftersom det ju egentligen inte handlar om några avgränsade grupper. Man skulle kunna säga som så, jag är en annan människa när jag springer med Janne, Peter, Maria, Carina och Jumper (t.ex.), än när jag springer med TSM. Och jag trivs bättre med att vara den människa jag är när jag springer med de förstnämnda. Carina däremot älskar att springa med TSM, inga problem. Vem är då vi, vilka är dom? Det går inte att säga så. Jag tror det gäller många av oss, ibland är vi bland de ena, ibland bland de andra. Alltså är det mindre en intrinsikal egenskap hos oss själva eller ens gruppen, än en gruppdynamik en given grupp frammanar. Tror jag, spekulerar lite fritt här såhär före frukost.

jumper sa...

I knew it! I knew it!

(gör stora segergesten - två diskret höjda tummar)

Eller i varje fall anade...

... att jag (som alltid) ställt en intelligent fråga.

... att det fanns en antydan till ultrasjäl också i mig.

"Janne, Peter, Maria, Carina...och... (hämtar förstoringsglaset)... Jumper"!!?? Vicket gäng!

(roflar så att dammet yr)

jumper sa...

Eller lite mer sansat:

Jag tror jag anar din situation. Medan till exempel mitt yttre hyfsat väl speglar mitt inre är det lätt att missta dig för sällskaplig skit som trivs i vanliga sociala sammanhang och medan till exempel jag stämmer långt upp i bäcken när det kommer till mänskligt umgänge, så tvingas du hantera än stridare ström. Då är det lätt att det kan gå långt åt fel håll innan man hittar rätt.

Jag föreställer mig att det också kan finnas ett problem med att förhålla sig till något som är i princip rätt men ändå är fel", något som tycker sig vara vad det trots allt ändå inte är, till exempel löpare som känner samhörighet med dig som ultralöpare men som du inte riktigt känner igen dig i. I det perspektivet anar jag varför särlingen jumper är ett mindre hot. Du vet att han håller sig på sin kant.

Jag anar också att ditt inlägg inte bara varit befriande att skriva utan även kan ha krävt en del vånda. Även om du, klok som du är, lägger all skuld på dig själv för att du hamnat fel, bör det finnas en och annan där ute som undrar vart de ska räkna sig själva, ja som undrar hur du kan ha trivts i just deras sällskap... den gången och den gången. Så läste till och med jag ett slag.
Men som en del i en stor, grå, anonym och normal majoritet behöver dock ingen känna sig dum. Hör ni det, det är bara gullfot som är lite eljest!

Som slutknorr på denna redan alltför långa kommentar, vill jag säga att jag är glad åt att du hittat rätt och att det finns löpare även för dig. Själv håller jag mig envist till IK Kometens glada löpargäng.

MarathonMia sa...

Jag är så förbannat glad och tacksam som har fått ta del av detta Fredrika - jag vet att det sitter i hjärta och själ. Långt bortom tider och hets. Ditt "arbete" att vara harmonisk och med stort tålamod inviga en massa "nybörjare" är mycket uppskattat i alla fall av mig. Det är synd att det tar sån energi - jag hoppas att du får den tillbaka på något sätt i form av tacksamhet/igenkänning etc.

Jag tror att det är många som klarar av att springa distanser långt ifrån "normala" - fast jag kan ibland få känslan av att "man rusar in i det". Det är nyhetens behag - man kanske blir överlycklig av att greja nya distanser/ta placeringar/you-name-it - men när nyförälskelsen lagt sig kommer själen och hjärtat.

Då finns förebilder som tyst nickar igenkännande. När det där speciella ljuset tänds i ögonen. NÄR MAN VET.Då öppnas nog ögonen och man står och väntar på siste man över mållinjen. Jag hoppas så i alla fall.

Det är en trygghet att få se Peter Lembke, dig, Cecilia Pettersson, Emelie Andersen och en hel drös till när det är ultratävlingar. Låt kalvarna mogna lite.

Ultrakärlek till dig <3

gullfot sa...

Jumper och Mia, det är jag som är tacksam som har så kloka och reflekterande kommentatorer. Har haft att göra hela helgen, men vill gärna återkomma med svar. Stay tuned. Puss.

Zingo sa...

Som Skåning där vi inte riktigt fått upp något Ultragäng ennu, (det verkar dock vara lite på gång) vi har inte heller något "Team Skåne Marathon" och jag är inte heller med i någon lokal klubb (bara en distansklubb), det har nog (utan att jag vetat det) fått mig att missa det som försatt dig i den lite tråkiga situation du just kommit ut. Eftersom utbudet här nere är mindre så blir det inte så mycket måste runt det hela och ingen långdistans klubb som tjatar statestik och sådant, här nere är vi ännu fria som vilda hästar och kör de mesta träningen solo med undantag för ett enstaka gemensamt långpass per år.

Tråkigt att höra att du kommit in i en negativ spiral men otroligt skönt att höra att du slagit dig fri, och kan springa och vara "udda" i dit eget valda samanhang och när och hur du själv vill.

Fummelfot sa...

Det här var verkligen ett sånt inlägg som knep till i hjärtat. De fyra sista meningarna, precis så känner jag för dans nu. Long story short - spelat handboll innan, tappade lusten totalt efter 12 år och handbollen var ju mitt liv, visste inget annat. Sen hittade jag dansen (streetdance i mitt fall) och helt plötsligt kunde allt bara handla om mig, min lust, min kropp. Som du säger, för att jag vill och för att jag kan. Magisk känsla.

gullfot sa...

Jumper: ja, du har nog förstått mig ganska bra. Lite synd om folk blir oroliga för om jag gillar eller inte gillar att springa med just dem, det är ju precis den sortens sociala stress jag värjer mig emot. Vilka som hänger med vilka, och så. Bläh, bort med sånt! Fram för starka individer, fria att springa såväl sida vid sida som mol allena :-)

Mia: det är inte invigningen av nybörjare eller kalvarna som tar energi, det är allt annat tjafs och ifrågasättande och skitsnack och uteslutande och gud vet vad som människor i alla dessa mer sociala sammanhang ägnar sig åt som bara gudarna vet varför jag blev indragen i. När man börjar känna ångest för att man inte är med på en viss grej, för då sinkar man sin chans att "vara en i gänget", osv. Då har det gått för långt, fuck gänget liksom. PLUS det här med prestationssnacket. Jag blev lite skrämd av att så många svarade på ditt (uppenbarligen mycket bra och välbehövliga) blogginlägg "Du är inte dina prestationer" att det var precis vad de behövde höra - att folk överhuvudtaget känner i de banorna är skrämmande och verklighetsfrämmande för mig. Springer man långt för prestationens skull som bekräftelse, visst, be my guest, men återigen, då missar man ju vad det handlar om. Jag gillar ultra som Zen eller Tao, en frihet - inte någon form av prestation. Skrämmande var också alla igenkännande reaktioner jag fick på det här blogginlägget, både i kommentarerna och privat. Det har blivit en utveckling där folk känner sig stressade, och det är inte bra. Förhoppningsvis vågar fler köra sin grej, på sina villkor, och känna sig helt okej med det. Oavsett vad andra gör. Jag ser inget imponerande i att springa tio mil. Men jag blir jäkligt imponerad av en människa med integritet, som följer sin väg. Kanske är det det här som är den springande punkten: är en ultralöpare någon som springer väldigt långt, eller någon som springer sin alldeles egen väg?

Zingo min favvo!! Du har fattat precis! Snart sällar jag nog även mig till er vilda och fria hästar i Skåneland :-)

Fummelfot, kul att se dig här min "namne" :-) Jag sysslade i tio år med dans innan jag började med löpning, och jepp, känslan är densamma!