xxx gax forever

Minns ni startscenen i Myst. Du har droppats ner i en obekant och lätt överjordiskt vacker värld, solen skiner, det är tyst och absolut stilla förutom havets kluckande, en lätt sommarbris som susar, något enstaka fågelkvitter och ett par fjärilar som ljudlöst fladdrar förbi. Du har ingen aning om var du är, eller vad du förväntas hitta på. En stillsam början på ett så hisnande äventyr att jag räknar de där intensiva dygnen under en julledighet på nittiotalet som jag tillbringade framför datorn fullständigt trollbunden av Myst till några av de mest fantastiska i hela mitt liv.

Alltings början...

Allt du kan göra är att peka och klicka, för att på så vis se dig omkring och efter den första illusionen av ödslig stiltje finna spår av tidigare människor, och hitta saker som faktiskt går att manipulera. Till synes utan konsekvenser till en början, en gnisslande spak i en havererad obegriplig apparat, ett slags roder på någon för länge sedan övergiven och rostfräten instrumentbräda. På min tid var det ännu inte aktuellt med hints och walkthroughs, men efter tillräckligt idogt och långvarigt knappande och dragande i till synes helt orelaterade objekt upptäcker man kombinationer som leder till att kanske någon lampa lyser upp eller en dörr öppnas, med nya möjligheter att undersöka. Spelet som i sin helhet fick plats på en endaste ynka CD-ROM kom 1993, och var så nyskapande och stilbildande att genren "interactive fiction" vore fullständigt otänkbar utan Myst.

"Interactive fiction" är väl ungefär den benämning som jag själv skulle tycka vore passande för det som i vardagsmun kallas terrängultra eller varför inte äventyrslopp. Lika lite som Myst bara är ett spel, är terrängultra bara idrott. Det är ett kliv rakt in i en annan värld, parallell med den vi lever i men ändå så långt ifrån att upplevelsen präglar en för livet när man väl kommit ut igen på andra sidan.

Jag hade sedan i vintras planerat min semester till att springa järnet och reka banan för the gax 50 miles. "Det ska bli spännande att se hur mycket träning du klarar av" sa Skogen, och hans program på temat ultra galore med fem-sex timmars långa back-to-backpass och veckomängder över 100K visade sig passa som handen i handsken för upplägget, förmaningarna om att undvika asfalten en trailknarkares dröm.

"Det är långt", sade busschauffören med stora ögon när jag i Kåseberga ville lösa biljett för samtliga tre linjer som krävdes för att transportera mig till slätten några kilometer från den planerade starten i Haväng. Några timmar senare hoppade jag av vid Ravlunda kyrka; solen stod i zenit över den övergivna landsvägen och jag började pallra mig nerför allén som skulle leda mig mot Skepparpsgården och vidare längs med de första milen av gaxbanan. Ett par fjärilar fladdrar förbi, några kilometer senare befinner jag mig på sandstäppen med havets kluckande i öronen och en lätt bris som smeker mina kinder. Äventyret har börjat, här och nu.

Den nyutgåva av Myst som släpptes år 2000 innehåller förutom realtidsrenderad 3D-grafik som möjliggör obegränsad rörelsefrihet även att parametrar såsom dagsljus och väderlek ändras med spelets gång. Dag blir kväll, kväll blir natt, natt blir morgon och dag igen - en helt ny upplevelsedimension i det äventyr som är så präglat av de trolskt suggestiva och vackra miljöerna. När jag så för andra gången i sommar står på sandstäppen i Haväng är det inte heller längre i gassande middagssol. Denna gång är det skymning, och sommardagens ljudbild har bytts ut mot syrsornas sång. Overklighetskänslan är lika fullständig som en virtuell värld kan kännas realistisk. Vi befinner oss inte längre här och nu, vi är någon annan stans, i en annan tid, ungefär som Mircea Eliade beskriver skillnaden mellan den profana världen och den sakrala. Framför mina fötter ligger drygt åttio kilometer; vad som rymmer sig inom dessa är det mysterium jag just skall invigas i. Vi släpps iväg över stäppen, småsamhällena glittrar som ett pärlband längs med kusten i fjärran, den kust vi skall följa ända tills vi någon gång på morgonkvisten förväntas springa i mål i Ystad.

Det tar inte många minuter förrän klungan sprungit ifrån mig och jag ligger ensam längst bak. Ensamheten med den sköna naturen gör mig gott, natten lägger sig över landet och en magnifik stjärnhimmel breder ut sig över mitt huvud som det bästa sällskap jag kan önska mig. Faktum är att det bara tar lite drygt en mil innan jag är så uppfylld av hela upplevelsen att jag fantiserar om att dö lyckligt där och då - det jag varit med om är redan mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag vet inte ens hur man beskriver en upplevelse som denna för någon som inte var med, men den ljumma natten under denna gnistrande himmel på dessa fantastiska ben som bar mig över slätterna, stränderna, hagarna, landsvägarna och backarna på vingade fötter är idag en del av min själ, av mitt jag, det närmaste man kan komma liksom.

Rätt vad det är ser jag ljuset av en pannlampa studsa upp och ner - det är Staffan Å, som jag visst sprungit om när han fyllde på vatten hos något festsällskap. Vi slår följe över Stenshuvud och ner mot stranden, tappar sedan bort varandra igen för att åter mötas från och till där navigeringen är som knepigast och inte ens min inlästa gps-bana slår Staffans erfarenhet av att ha sprungit loppet tidigare. Större delen springer jag dock ensam i mörkret, natten en trygg moder trots ögonparen som då och då reflekteras i min pannlampas sken - än små knappnålsögon någon decimeter över marken, än skygga blickar i räv- eller rådjurshöjd, än gloende lyktor, stora som glödlampor, som vittnar om yrvakna hästar och kor. Jag springer.

Efter att ha kämpat med Zingo och Jan-Erik genom den lösa sanden från Mälarhusen tillsammans och svurit över Skåneledens officiella sträckning som antagligen är den strategiskt sämst tänkbara kommer jag slutligen fram till Sandhammaren och loppets enda kontroll. Soluppgången är nära, och jag byter ut pannlampan mot svalare kläder och färskt vatten. I takt med att nattens magi falnar vaknar en vacker morgon, och jag slår följe med Staffan och Stefan över de sista storslagna om än grymma backarna från Kåseberga till Hammar. Härifrån finns bara en enda tanke kvar som bär: det är ett jobb, det måste göras. Upplösningen är nära, spelet snart slut.

Någonstans i sandskogen plockar jag upp en modfälld Ross, och när vi springer upp på torget och in i mål är det strålande dag, någon trycker en pokal i handen på mig som blänker ikapp med solen i himlen - game over, high score, jubel liksom och ändå har det inte ett dugg med saken att göra. För inom mig är det natten som bor, den natt som var jag. Femtio miles är evigheter långt, löpandet är ett tillstånd, varje räknande av kilometer och tider befängt, ultra, nu förstår jag. Lika lite som det är en prestation att spela Myst, är det en prestation att springa gax, det här är inte idrott, det här är rena trippen, jag har varit där, jag kan dö lyckligt.

Och ändå är det bara början.