02 september 2009

Rör inte min löpning

Det här med gemensamma pass. Någon driftig typ drar igång säg en långpanna på t.ex. jogg eller funbeat, på sin blogg eller webbsida, bland klubbkompisarna eller bland sina vänner. Störtskönt. Supernice. Men så blir det alltid en diskussion om tid. Där de allra, allra flesta brukar kvittra något i stil med gärna tidigt så man hinner med något resten av dagen, som om det vore en självklarhet.

Jag börjar få spunk på det här. Vaddå få passet avklarat så man kan göra andra saker. Som om löpträningen är något irriterande tidskrävande som man måste få överstökat så fort som möjligt. Som att det man vill göra egentligen är något annat än det där långpasset som helst inte ska få ta tid.

Hej jag heter Emil Zatopek och jag tycker det
är skitjobbigt att
löpträningen tar så mycket tid
Ja ja visst, familjetid hit och åtaganden dit. Så kallade andra intressen. Men jag kan väl för fanken inte vara den enda människa i stan som prioriterar löpningen så pass högt att jag planerar resten av min tid runt träningen snarare än omvänt? Det är ju inte så att jag inte har en ganska intensiv och fullspäckad tillvaro själv.

Lite grand känns det som om folk kuvar sin inre löpare, den där djuriska saken, den utan vare sig moral eller förstånd. En möjligen hotfull drift, att tuktas och förpassa i skamvrån lite grand, ungefär som kvinnors sexualitet behandlats de senaste århundraden. Det är helt okej att träna och motionera för att ha roligt och må bra. Att vara en komplett löpjunkie och träningsnörd däremot, det kanske trots allt inte passar sig riktigt, det är för skumt. Okej kanske om man är tjugoårig kille - de måste ju få ha sina drifter, eller hur. Men en fyrtioplussare av kvinnlig modell? Nej, då är det bättre att få träningen avklarad på morgonen så att man kan vara typ normal resten av dagen. Eller nåt.

Själv är jag lycklig över att träningen tar sån j*vla tid, att mina timmar fylls av det här fullständigt meningsbefriade joggandet, att jag tvingas till blanka kalenderhelger för att jag tänkt springa back-to-backpass då. Springa springa springa springa. Det är ju för sjuttsiken det bästa som finns!

31 kommentarer:

Jon Harald Berge sa...

Nettopp! Det finnes millioner av grunner til ikke å løpe, men de driter vi i! Løpe først :-D

Anna sa...

nja, kanske inte just löpning, men träning iallafall! och nej jag förstår inte heller, trots att jag kan tycka att förmiddagspassen är rätt sköna ibland, van som jag är med sena uvrugbypass till elva på kvällarna....

Anonym sa...

Bernt sa .... livsstilsvän! Håller med Dig: ju senare på dagen man springer ju längre tid har man att förbereda sig inför springpasset :-)

askan sa...

Det är därför man ska träna själv... så kan man både ha kakan och äta den själv. Men onekligen kommer det många prylar i vägen för löpningen, det är jag den förste att hålla med om. Ofta går det planera runt det, men det stjäl en hel del av glädjen.

Snorkfröken S sa...

Underbart att läsa att du älskar löpningen så mycket!

Att ett gemensamt pass tidigt på lördagen marknadsförs med att man ska ha tid för annat under dagen, kanske är ett sätt för att så många som möjligt ska kunna haka på spontant... och kanske för att man själv njuter av de tidiga passen, och vill surfa på känslan från morgonens pass hela dagen.

Att inte ge träningen tid... ok; men vissa (t.ex. jag) får en otrolig kick av att vara effektiv, och att få in löpning ihop med transport kanske betyder att jag eliminerar tidsanvändningen för löpningen, men kicken av effektiviteten ger en lika stor kick som av löpningen itself.

Jag känner mig väldigt träffad av det du skriver; men tänker inte skämmas för det. Jag tycker att det är fint att du lever för att springa, men inser att jag själv "bara" springer för att leva. Och det finns mycket annat jag lever för också annat än löpningen.

Leif sa...

Emil Zatopek körde intervaller i sin träning. Och kör man 100 * 400m så behöver man en viss tid för sin löpning!

Karin sa...

Att prioritera träningen känns så självklart för mig så jag vet inte riktigt hur det "förväntas" att man instället skulle vara. Vad är det för "normala" grejer man annars måste hinna med?

De gånger jag springer tidiga pass på helgen, är det mer för att jag ska hinna vila tillräckligt mkt för att ha kraft att genomföra ännu ett pass senare på kvällen ;)

Bra att du prioriterar det DU gillar!

Linda sa...

Va? Måste man hinna med annat än att springa? Iof måste man ju hinna bläddra lite i sina löparböcker och söka internet runt efter mya ultrafilmer men det gör man ju på arbetstid så.. ;)
Mer frihet åt löpningen!

pyret sa...

Jag tror att gemene man ser löpningen som en rätt tideffektiv träning, dvs att det helst inte ska ta mer än en timme. Man gör bort träningen, får sätta ett kryss i kalendern, känna sig nöjd och sysselsätta sig med något som man hellre vill göra.

Calle Robertsson sa...

Right on target Captain!

/Calle

Zebban sa...

Tyvärr har jag inte "lyxen" att alltid kunna prioritera löpningen eftersom jag har en familj som jag sgs alltid sätter i första rummet. Det är inte alltid lätt att balansera det hela. Dock håller jag den problematiken för mig själv och försöker inte få andra att anpassa sig efter mig. Pga det blir det i princip alltid pass ensam.
Det tog nästan ett år innan jag fick in löpningen som en naturlig del av familjens veckoschema.

Löpningen är min största kärlek, bortsett familjen. Jag längtar alltid efter nästa löprunda, oavsett hur mentalt eller fysiskt sliten jag är.

Tanken att löpningen skulle vara nåt som bara "ska klaras av" är mig helt främmande, men samtidigt respekterar jag de som ser det som nåt nödvändigt ont. Alla har inte samma passion som "vi". Viss träning jag gör är bara för att den är nödvändig, inte för att jag tycker om den.

Hursomhelst så håller jag med om att om nån engagerar sig för att få ihop något roligt pass gemensamt så kan väl folk bara anpassa sig? Man kan ju inte få StM att flytta starten för att man har annat att göra före eller efter?

jumper sa...

Någon "komplett löpjunkie och träningsnörd" är jag kanske inte, men jag har i varje fall varit en heltidslöpartönt. Så långt möjligt har då allt annat fått stå tillbaka för löpandet och dess kringaktiviteter. När glöden så sakta börjar svalna (om tisdagens omisskännligt nördiga äventyr i sörmlandsskogarna var ett tecken på nytändning eller bara ett tillfälligt återfall är oklart) blir det mer plats för annat slags nörderi i hjärnan. Ty nörd kommer jag alltid att vara och att skämmas över det hörde möjligen ungdomen till. Hur det är för andra vet jag inte och kanske kan din sympatiska vädjan till det skamlösa löpardjuret inom oss vara till hjälp för fyrtioåriga väluppfostrade flickor, men min personliga erfarenhet är att nörderi är en kraft som lever sitt eget liv och som jag inte rår på. Det är det som gör det till vad det är.

Mikael Forsström sa...

Jag peppas av att träna tillsammans med andra så jag kompromissar gärna.

Vad folk har för skäl till att begränsa sin tid lägger jag mig inte i. Men det ligger ju i sakens natur att om flera ska enas om att ses på ett visst ställe en viss tid så krävs planering. Alla jobbar inte mån-fre 8-5.

Jag springer oftare och längre än de flesta så det funkar bra för mig att t.ex. plussa på ett gemensamt förmiddagspass med en liten 10-milatur på cykel mol alena om eftermiddagen.

Men Fredrika, om du vill ha uthålligt sällskap på riktiga lågintensiva ultrapass över 6-8 timmar så hör av dig till mig.

MarathonMia sa...

Den enda anledningen till att köra ett långpass så tidigt som möjligt på söndagmorgonen vore ju att: då har man möjlighet att springa en gång till innan man går och lägger sig.

askan sa...

Efter att ha funderat vidare lite på detta ständigt aktuella ämne...

Att man passar in löpträningen efter övriga livet behöver inte betyda att man vill få den överstökad. Tvärtom kan jag se det som passion eller hängivenhet att folk går upp klockan 5 för att träna före dagislämning och jobb.

Jag är i liknande situation som Zebban. Jag har tidigare planerat min träning först och sen livet runt det. Det blev en ohållbar situation för min familj och min relation och jag har fundamentalt ändrat mig och mitt förhållande till träning. Resultatet av detta remt praktiskt: Det blir aningen mindre tränat men framför allt så är varje enstaka pass inte lika högt prioriterat som tidigare.I gengäld har jag fått mer glädje och jag känner mindre stress i slitningen mellan träning och familj. Jag har också tid till kompisar, vilket var i stort sett helt bortprioriterat för nåt år sedan. Lägga en hel vardagskväll på att kolla på bio med kompis?? Då kunde jag ju istället både springa och simma den kvällen.

Konsekvensen är diock att jag nästan altid måste träna själv. Som tur är trivs jag med det.

jumper igen sa...

Eftersom askan skrivit en andra kommentar, vågar även jag mig på ett tillägg:

När det handlar om prioriteringar i livet, vill jag skilja mellan möjliga och mindre möjliga sådana. Mina tidsprioriteringar gäller naturligtvis det utrymme som blir över efter de självklara oundvikliga prioriteringar, som askan, Zebban med flera antytt som hinder för obegränsad löpning. Att tiden för min löpning styrs mycket av vädret, tyder dock på att mitt utrymme för egna prioteringar är mycket stort, i många yngre löpares ögon kanske oanständigt stort.

marathonjohan sa...

Kan bara säga: håller med! Själv vill jag gärna att löpningen ska ta MER tid än den gör...

askan sa...

Förlåt Fredrika nu klottrar jag sönder här... men bör man inte skilja på de som är nöjda med sig själva efter de sprungit och de som är nöjda medan de springer? De förstnämna njuter hela dagen av sitt genomförda pass, medan de senare njuter under löpningen istället och ser tiden efteråt som en enda lång jävla väntan på nästa pass.

Snorkfröken S sa...

Det som askan skriver är ju precis samma sak som "att springa för att leva" eller att "leva för att springa".

Och jag erkänner att jag springer för att leva, alltså njuter av genomförda passet... men njuter förstås av själva löppasset också; annars skulle man väl vara aningen oförnuftig om man springer 10+ mil i veckan (men huvudsyftet är känslan mellan passen).

askan sa...

aha snorkis, vi har alltså ytterligare en kategori: de som njuter hela tiden :)

medeldist sa...

Jag känner typ exakt som du. Är nog ganska besatt av löpningen, och det känns..hur bra som helst! Varför man ska skämmas eller försöka dölja sitt intresse (läs: besatthet) förstår jag icke. Nu har jag ju alltid varit typen som snöar in på nåt och inte kan släppa det, det är kanske nåt genetiskt, att man är antingen 100% eller 0% intresserad av nåt? Och visst, familjen kommer först förstås, för det går inte att planera bort en fru + två små krävande barn, man får istället planera runt det.

Fredrika sa...

Shit, ni är ju underbara, vilken härlig diskussion!

Jon Harald, yesss!

Anna, uvrugby... jag tror jag är kär i dig redan. Sköna bilder du tar förresten!

Bernt: ja precis!! Jag gillar att pyssla länge innan jag kommer iväg, suga på karamellen liksom. Helt annan känsla.

Askan, småbarnsföräldrar har det av naturliga skäl svårast. All min sympati. Där tvingas man tukta löpmonstret av helt andra skäl. Jag håller med dig att det tyder på stor kärlek att behöva träna klockan 5 på morgonen. Men då handlar det ju inte om att hinna med "något sen", att inte " hela dagen ska gå bort", det är ju inte löpningen man irriterar sig över att den tar tid. Det är mycket möjligt att din indelning två (tre med Snorkis) är riktig, men jag ser det mera som en slags generell attityd. Och du får klottra hur mycket du vill! Jag tror gränsen går någonstans vid 70 inlägg ;)

Snorkfröken: sagt av tjejen med över 490 sprungna kilometer de senaste 30 dagarna!! :D Äh, jag "irriterar" mig bara över att det här tidighetsiveriet har företrädesrätt, liksom. Och transportlöpningen handlar tycker jag inte om att "klämma in" löpningen, utan snarare att skära bort något onödigt (= pendelresor) till förmån för löpningen. Så nej, jag tycker inte du har kvalificerat dig till att skämmas denna gång ;) (Överhuvudtaget är det inte meningen att någon skall skämmas.)

Leif: kul att någon fattade hinten med Zatopek! Finns det någon som tränade så mycket som han?! Snacka om någon som måste gå upp tidigt bara för att hinna med sina intervaller!

Karin, skönt med en triatlet här - jag vet att du fattar precis. Det är till och med så jag undrar hur sjuttsiken ni hinner med alla grenar... :-)

Linda: eller hur!

Pyret, välkommen! Ja, jag tror du har alldeles rätt. Och det gör mig lite ledsen - tycker folk inte om att springa?? Det kanske handlar om varför man tränar också. Är träningen ett nödvändigt ont för att uppnå något annat mål (t.ex. gå ner i vikt, bli frisk från sjukdom etc), eller är den självändamål i sig. Självklart är det inte lika svar och vitt i verkligheten som jag gör sken av i bloggen. Jag tror dock att många skulle vinna på att våga älska löpningen för sin egen skull. Löpning är vackert och behöver inga ursäkter :-) Såg att du ska springa Lidingö Ultra - coolt!

Calle, aye aye Sir! Kul det var att ses på gax förresten, även om det blev kort. Snacka mera nästa gång!

Zebban, visst är det en lyx, och den vårdar jag ömt. Eller försvarar med näbbar och klor kanske jag skall säga för att vara ärlig. Tycker du verkar ha en perfekt balans mellan kärlek till familjen och löpningen. Lite som Askan där - ni anpassar er smart, kör lite mera FIRST-baserad löpning så funkar det ändå.

Jumper. Åh. Vet du, det där första inlägget du skrev var så vackert att jag faktiskt fick tårar i ögonen. (Jag är inte ironisk.) Det är som du sätter ord på mina tankar, dem som jag endast förmå klä i luddiga känslor. Jag får spara de raderna och leverera dem som svar vid tillfälle då du ställer någon omöjlig fråga ;)

Micke - absolut att jag hör av mig. Nej, det är riktigt, inte kan vi lägga oss i andras förehavanden. Men som jag skrev till Snorkisk, det är det här självklara företrädet som jag inte begriper mig på. Istället för att hylla löpningen i sig som det självklara, aaahh!

Mia, hahahaha, jag ska dra den någon gång. Snälla kan vi inte börja vid åtta så jag hinner med ett till långpass på eftermiddagen!

Marathonjohan: hett tips, satsa på ultra ;)

Medeldist: ja, vad skönt att höra, just det där att det känns så bra!! Kämpa inte emot det, liksom. Bara få ge sig hän.

Andreas H sa...

Verkligen måste bara säga att det var så bra skrivet. Så skönt och skoj att prioritera, bara hänge sig åt träningen men blir mest bara kallad för galning. :-) Härligt med er likasinnade!

Anonym sa...

Intressant Fredrika! Har också undrat över varför alla jämt insisterar på att det ska klaras av så tidigt som möjligt, särskilt som att jag alltid får kompromissa eftersom jag egentligen tycker bättre om att springa senare på dagen. Men jag antar att familjeliv är en viktig aspekt i sammanhanget.

Kram från en löparnörd;-)

Tone

Lisse sa...

Himla tänkvärt och bra skrivet som vanligt Fredrika.

Kram

Lisse

jumper (lätt generad) sa...

Tack! Jag ska tänka på mina vackra ord nästa gång du förbryllar mig. (Glad gubbe).

Maria sa...

Tänkvärt inlägg (och kommentarer) Nyttigt att skärskåda sig själv, stanna upp och fundera lite...

Ingmarie Nilsson sa...

Jag både håller med och inte håller med. Skulle helst vilja springa dagarna i ända (och få betalt) men tyvärr så vill inte kroppen (fötterna) och hittills har ingen velat sponsra ett så galet (?) liv. ;-) Jag vill ibland springa med andra och då är det ju bara att anpassa sig och kompromissa. Det är ju det som är EN av de fina med löpning. Att kunna VÄLJA. Ensam, i grupp, morgon, kväll, skog, asfalt, långt, kort. Du väljer! Springer gärna på morgonen för att just som Snorkfröken sa "kunna surfa på känslan resten av dagen".Och om jag är seg så försvinner det med en löptur och jag blir supereffektiv resten av dagen. (Nåja, det beror väl på kanske..)Och som marathon-Mia skrev, jag hinner med ett pass till. Om jag vill. :-)Och SJÄLVKLART ska du, jag och alla andra bevara och bibehålla våra inre drifter och mål.Ibland får man som sagt var kompromissa om man vill göra det där roliga med någon annan för de kanske inte har samma tid,möjligheter eller liv som du och jag.Därmed inte sagt att de inte är lika passionerade!

Fredrika sa...

Andreas, välkommen, och jag är glad över alla kommentarer som tydligt visat att jag inte är ensam.

Tone, du sätter fingret på det hela. Varför är det alltid vi som måste kompromissa, varför är det alltid morgonlöpningen som "vinner"? Det vore skönt att vända den trenden. Att få sova ut ordentligt på helgen och sedan ge sig ut på långpass tillhör livets stora njutningar, basta. Kram!

Lisse, kram tillbaks din kilometerknarkare!

Tack Maria! Det är en klyscha, men människor måste få vara olika. Även löpare ;)

Ingmarie, självfallet har du helt rätt. Man behöver inte vara mindre passionerad för att man vill springa på morgonen och njuta av känslan resten av dagen, eller tvingas prioritera hårt - fattades bara. Det är som sagt mer självklarheten som stör mig, självklarheten med vilken folk som vill se träningen överstökad förutsätter att alla andra också vill få träningen överstökad. Här ska inget överstökas :D

Fia-Lotta sa...

Hej Fredrika!
Jag har tänkt en del på ditt inlägg och jag ser så här på passionen/kärleken kontra tiden:
Kärleken är oändlig. Det finns lixom ingen gräns för hur mycket kärlek man kan ge. Problemet är att tiden på dygnet inte är det....

Om man exempelvis 2 barn kan man rimligtvis inte ge dom 100% av sin tid var. Däremot älskar man ju inte barn 1 50% mindre bara för att barn 2 kommer till världen - trots att man bara kan ge dom 50% tid var. :-)

Den som älskar löpning, sin make/sambo, sitt barn och kanske sin gamla mamma har alltså 25% av tillgänlig tid att lägga på vardera, men älskar 4x100%.

Nu blev jag nog lite flummig är jag rädd. Jag förstår vad du menar med ditt inlägg och det här är alltså inget direkt svar på det utan en liten (kanske helkorkad) utsvävning.
Puss på nosen! :-)

Fredrika sa...

Hej Fia-Lotta, alldeles för länge sedan vi sågs! Jättebra synpunkter du kommer med, varken flummigt eller för utsvävande, utan mycket relevant.

Jag är lite förvånad över hur starkt folk har reagerat på mitt inlägg, antalet träffar på bloggen har dessutom varit hysteriskt (ungefär i nivå med när jag skrivit om löpteknik). Jag tycker det är jätteintressant att alla de här tankarna och åsikterna kommer fram, för till syvende och sist handlar det om att stärka sin identitet som löpare. Där ingår att stöta och blöta sina känslor och tankar. Puss tillbaka!