29 augusti 2009

xxx gax forever

Minns ni startscenen i Myst. Du har droppats ner i en obekant och lätt överjordiskt vacker värld, solen skiner, det är tyst och absolut stilla förutom havets kluckande, en lätt sommarbris som susar, något enstaka fågelkvitter och ett par fjärilar som ljudlöst fladdrar förbi. Du har ingen aning om var du är, eller vad du förväntas hitta på. En stillsam början på ett så hisnande äventyr att jag räknar de där intensiva dygnen under en julledighet på nittiotalet som jag tillbringade framför datorn fullständigt trollbunden av Myst till några av de mest fantastiska i hela mitt liv.

Alltings början...
Allt du kan göra är att peka och klicka, för att på så vis se dig omkring och efter den första illusionen av ödslig stiltje finna spår av tidigare människor, och hitta saker som faktiskt går att manipulera. Till synes utan konsekvenser till en början, en gnisslande spak i en havererad obegriplig apparat, ett slags roder på någon för länge sedan övergiven och rostfräten instrumentbräda. På min tid var det ännu inte aktuellt med hints och walkthroughs, men efter tillräckligt idogt och långvarigt knappande och dragande i till synes helt orelaterade objekt upptäcker man kombinationer som leder till att kanske någon lampa lyser upp eller en dörr öppnas, med nya möjligheter att undersöka. Spelet som i sin helhet fick plats på en endaste ynka CD-ROM kom 1993, och var så nyskapande och stilbildande att genren "interactive fiction" vore fullständigt otänkbar utan Myst.

"Interactive fiction" är väl ungefär den benämning som jag själv skulle tycka vore passande för det som i vardagsmun kallas terrängultra eller varför inte äventyrslopp. Lika lite som Myst bara är ett spel, är terrängultra bara idrott. Det är ett kliv rakt in i en annan värld, parallell med den vi lever i men ändå så långt ifrån att upplevelsen präglar en för livet när man väl kommit ut igen på andra sidan.

Jag hade sedan i vintras planerat min semester till att springa järnet och reka banan för the gax 50 miles. "Det ska bli spännande att se hur mycket träning du klarar av" sa Skogen, och hans program på temat ultra galore med fem-sex timmars långa back-to-backpass och veckomängder över 100K visade sig passa som handen i handsken för upplägget, förmaningarna om att undvika asfalten en trailknarkares dröm.

"Det är långt", sade busschauffören med stora ögon när jag i Kåseberga ville lösa biljett för samtliga tre linjer som krävdes för att transportera mig till slätten några kilometer från den planerade starten i Haväng. Några timmar senare hoppade jag av vid Ravlunda kyrka; solen stod i zenit över den övergivna landsvägen och jag började pallra mig nerför allén som skulle leda mig mot Skepparpsgården och vidare längs med de första milen av gaxbanan. Ett par fjärilar fladdrar förbi, några kilometer senare befinner jag mig på sandstäppen med havets kluckande i öronen och en lätt bris som smeker mina kinder. Äventyret har börjat, här och nu.

Den nyutgåva av Myst som släpptes år 2000 innehåller förutom realtidsrenderad 3D-grafik som möjliggör obegränsad rörelsefrihet även att parametrar såsom dagsljus och väderlek ändras med spelets gång. Dag blir kväll, kväll blir natt, natt blir morgon och dag igen - en helt ny upplevelsedimension i det äventyr som är så präglat av de trolskt suggestiva och vackra miljöerna. När jag så för andra gången i sommar står på sandstäppen i Haväng är det inte heller längre i gassande middagssol. Denna gång är det skymning, och sommardagens ljudbild har bytts ut mot syrsornas sång. Overklighetskänslan är lika fullständig som en virtuell värld kan kännas realistisk. Vi befinner oss inte längre här och nu, vi är någon annan stans, i en annan tid, ungefär som Mircea Eliade beskriver skillnaden mellan den profana världen och den sakrala. Framför mina fötter ligger drygt åttio kilometer; vad som rymmer sig inom dessa är det mysterium jag just skall invigas i. Vi släpps iväg över stäppen, småsamhällena glittrar som ett pärlband längs med kusten i fjärran, den kust vi skall följa ända tills vi någon gång på morgonkvisten förväntas springa i mål i Ystad.

Det tar inte många minuter förrän klungan sprungit ifrån mig och jag ligger ensam längst bak. Ensamheten med den sköna naturen gör mig gott, natten lägger sig över landet och en magnifik stjärnhimmel breder ut sig över mitt huvud som det bästa sällskap jag kan önska mig. Faktum är att det bara tar lite drygt en mil innan jag är så uppfylld av hela upplevelsen att jag fantiserar om att dö lyckligt där och då - det jag varit med om är redan mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Jag vet inte ens hur man beskriver en upplevelse som denna för någon som inte var med, men den ljumma natten under denna gnistrande himmel på dessa fantastiska ben som bar mig över slätterna, stränderna, hagarna, landsvägarna och backarna på vingade fötter är idag en del av min själ, av mitt jag, det närmaste man kan komma liksom.

Rätt vad det är ser jag ljuset av en pannlampa studsa upp och ner - det är Staffan Å, som jag visst sprungit om när han fyllde på vatten hos något festsällskap. Vi slår följe över Stenshuvud och ner mot stranden, tappar sedan bort varandra igen för att åter mötas från och till där navigeringen är som knepigast och inte ens min inlästa gps-bana slår Staffans erfarenhet av att ha sprungit loppet tidigare. Större delen springer jag dock ensam i mörkret, natten en trygg moder trots ögonparen som då och då reflekteras i min pannlampas sken - än små knappnålsögon någon decimeter över marken, än skygga blickar i räv- eller rådjurshöjd, än gloende lyktor, stora som glödlampor, som vittnar om yrvakna hästar och kor. Jag springer.

Efter att ha kämpat med Zingo och Jan-Erik genom den lösa sanden från Mälarhusen tillsammans och svurit över Skåneledens officiella sträckning som antagligen är den strategiskt sämst tänkbara kommer jag slutligen fram till Sandhammaren och loppets enda kontroll. Soluppgången är nära, och jag byter ut pannlampan mot svalare kläder och färskt vatten. I takt med att nattens magi falnar vaknar en vacker morgon, och jag slår följe med Staffan och Stefan över de sista storslagna om än grymma backarna från Kåseberga till Hammar. Härifrån finns bara en enda tanke kvar som bär: det är ett jobb, det måste göras. Upplösningen är nära, spelet snart slut.

Någonstans i sandskogen plockar jag upp en modfälld Ross, och när vi springer upp på torget och in i mål är det strålande dag, någon trycker en pokal i handen på mig som blänker ikapp med solen i himlen - game over, high score, jubel liksom och ändå har det inte ett dugg med saken att göra. För inom mig är det natten som bor, den natt som var jag. Femtio miles är evigheter långt, löpandet är ett tillstånd, varje räknande av kilometer och tider befängt, ultra, nu förstår jag. Lika lite som det är en prestation att spela Myst, är det en prestation att springa gax, det här är inte idrott, det här är rena trippen, jag har varit där, jag kan dö lyckligt.

Och ändå är det bara början.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Fredrika för en underbar läsning.
leffe

askan sa...

Beautiful. Vilken känsla! Önskar jag var där...

Snorkkis sa...

Tårar i ögonen. Ord är överflödiga - jag älskar ultra!

funrun sa...

mitt hjärta bultar starkt. Jag älskar dina ord.

MarathonMia sa...

Jag var där. Jag känner. Jag älskar. Och ändå är det bara början.

gullfot sa...

Leffe, Askan, Snorkis, Funrun och Mia - tack för komplimangerna. Och att ni fattar precis. Välkommen förresten Leffe!

Carina sa...

Du är helt fantastisk, inte nog med att du är en helt fantastiskt människa och löpare, du har även förmågan att dela med dig av ditt äventyr på ett helt underbart och målande sätt.

Ingmarie Nilsson sa...

Önskar med jag hade varit där...Tänkte höra lite om de skor du använder. N´batha sa att du med springer "på tårna" vilket jag med gör. Tycker det är svårt att hitta skor som stödjer framfoten ordentligt. jag har massor av problem med mina nämligen (genetiskt + att jag väl kanske inte alltid behandlat dem superväl..)Har du några tips? Dina fötter kanske inte är lika besvärliga som mina?

Snabba Fötter sa...

Cool beskrivning!!

Anonym sa...

Underbart Fredrika! Såväl upplevt som sprunget och skrivet.

jumper sa...

Jag läser med stor förundran! De många frågor, som poppar upp i skallen, viftar jag bort som flugor runt ett delikat bakverk. Törs inte heller riktigt smaka än.

Samme jumper sa...

Nej förresten, "delikat bakverk" ger alldeles fel bild. "Magisk häxbrygd" kanske?

Jossan sa...

det låter helt fantastiskt, din beskrivning av natten och springandet. Det är nästan så till och med jag blir sugen på ultra :)

badgear sa...

Myst och Ultra, det blev en vacker mix. Vem har inte suttit med Myst och letat sig fram, det var vackert. Österlen är mig en dröm, jag har av och till under senaste tio åren åkt till Haväng, rullat in mig i en filt och somnat in under stjärnorna och havets ljud.

Kanske är det fel på mig, för jag gillar att springa, men hellre vilar och sover jag under stjärnbeströdd himmel än springer - i alla fall om det är på österlen.

Och så ett stort grattis till ett underbart lopp. Du lever nog några dagar på det här :)

gullfot sa...

Carina, tack! Snart är det din tur...

Ingmarie, jag är ingen utpräglad framfotslöpare, mest eftersom jag inte kommer upp i de tempon där man kommer upp på foten så att säga. Däremot klampar jag inte före med hälen i alla fall. Stöd för framfoten, hm, jag föredrar skor med så lite stöd som möjligt. Jag vill att fötterna skall få jobba på ett naturligt sätt istället. Gax sprang jag med Brooks T6 Racer, som jag också körde Lidingö Ultra och Stockholmsmaran i. Andra nya favoriter är Adidas Adizero Adios. Tunna lättviktare, som jag även kör på de riktigt långa passen sedan i våras. Vad är det för exakt problem du har med foten?

Lite tankeväckande, fotvalven (både längsvalvet och framfotsvalvet, sorry de anatomiskt inkorrekta termerna) är ju byggda just som valv, tänk gammaldags stenvalv i en port eller bro. Konstruktionen är superstark gentemot tryck ovanifrån. Däremot luckras den upp och försvagas vid tryck nedifrån, vilket är precis vad som sker när man har stöd för valvet i skon. Så jag tror inte på sånt.. men det är ju lätt för mig att säga som aldrig haft problem med fötterna. Jag har ju inte sprungit så länge, men däremot har jag ju dansat i en herrans massa år som också är tufft för fötterna.

Apropå fötter, snabba fötter, tack! Samma till Bureborn. Något säger mig att du hade gillat det här.

Jumper, du har rent historiskt ställt en massa frågor som jag svarat på. Varför ändra på en god vana?

Tack Badgear, skönt att någon fattar Myst. Sova under stjärnorna är banne mig inte fy skam heller. Men springa var något i hästväg, absolut!

jumper sa...

Jag är nog lite rädd för dig och drar mig för att vända och vrida för mycket på din text. Men okej:

Jag funderade lite på hur GAX-specifik din speciella upplevelse var. Hade det nån betydelse att detta var loppet du sett fram emot hela året. Hade det nån betydelse för den totala euforiska känslan där och då, att du visste att du hade en mil bakom dig och sju framför dig, det vill säga att du just där och då äntligen var i färd med att springa GAX 50 miles. Jag gissar att svaret är "ja", men är lite osäker på hur.

Om du inte hade precis dött där och då, men låt oss säga stukat foten och inte kunnat springa vidare, hur hade du då upplevt stunden innan. En knäpp fråga, men vad jag är ute och fikar efter är hur känslan är beroende av vad vi vet.

Möjligen skulle jag helt enkelt vilja uppleva samma sak som du utan att behöva springa så jäkla långt och ordnat. Kan jag det?

gullfot sa...

Jumper jag har sprungit gax, jag kommer att vara mör i sinnet som ett lamm i flera månader framöver ;) Det är bara roligt att du frågar och gax pratar jag gärna vidare om i tid och evighet.

Alldeles självklart hade det betydelse att jag sett fram emot loppet hela året, eller snarare att jag sett fram emot det i princip sedan jag började springa och fick nys om det. Gax 100 var mitt andra drömlopp efter Spartathlon, den stora milstolpen som skulle tas på vägen. Så i tankarna har jag sprungit det loppet under nästan varje löppass jag gjort. Det blir många timmars glädje och förväntan det. Sedan är också banan mycket speciell för mig eftersom jag upplever att den delen av min uppväxt som var svensk var just där. Finns i mitt blod, liksom. Sånt betyder mycket för mig i löpningen. Just det euforiska ögonblicket (vars känsla dröjde sig kvar hela loppet och bor kvar i mig ännu) var dock mest präglat av den oerhörda skönheten i hela upplevelsen - naturen inklusive min egen kropp och min löpning, en närmast religiös ett-upplevelse.

Faktum är att det var precis så jag tänkte, om jag stukar foten eller bryter benet är det helt okej. Lyckan hade inte någon eller något kunna ta ifrån mig, jag hade redan varit där liksom. Egentligen lite knäppt att jag fantiserade om sådana saker, men så är det.

Svårt att säga om du kan uppleva samma sak utan att springa lika långt och ordnat. Faktum är att jag tänkt mycket på det här, hur mycket den enorma träningen och förberedelserna gör sådana upplevelser möjliga. Jag tror inte man kan få dem "billigare". Och än en gång får jag tjata om Csikszentmihaly (vars stavning jag inte orkar kolla upp en gång till).

Anonym sa...

Myst ja! Kul att höra talas om det gamla spelet. Det är en klassiker! :-D

jumper sa...

Tack för det!

Ja, jag trodde väl inte att det skulle räcka att bara åka ner till Österlen och springa en mil med pannlampa på stranden. Inga genvägar till evigheten alltså!

Jag letar i minnet för att få ett hum om vad det handlar om. När jag sprang mitt första Lidingölopp hade jag fokuserat på det i ett år. Även om jag inte, som Tildo påstår, gjorde en modell av ön i papier maché, så sprang jag i alla fall banan många gånger både i verkligheten och fantasin och jag analyserade alla backar i detalj. Väl där i loppet kändes det riktigt stort. En overklig närvarokänsla som jag stannade kvar i länge efteråt. Tyvärr har det inte blivit några ytterligare förhöjda upplevelser sedan dess utan snarare en känsla av att börja kunna det här med löpning. Nybörjarkänslan att allt är möjligt ger plats för insikten att det inte blir roligare. Som äldre löpare blir jag dessutom stadigt sämre och får leta små godbitar i löpningen där jag kan finna dem. Flow ger vika för något mer trögflytande och jag börjar blicka mer bakåt än framåt.

Tills nästa flow kring något annat nytt och spännande ockuperar mig.

Andra, som du (?), behåller ert flow, och då kommer de också någon vart med tiden.

PS. Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om dataspelet Myth. Däremot Sjörövarön, ett tärningsspel med pirater som Hannibal, Råttan, Svullo, Markisen och Tjo-Pang. Ville bara säga det.

jumper igen sa...

Ojsan! "Myst" hette det visst.