Varför är det alltid så att att man känner ångest inför vissa pass? Jag har inte hört om någon enda tränande människa som skulle vara befriad från detta fenomen. Inför passångesten är vi uppenbarligen alla lika.
Idag är det en tremilare längs banan för Lidingö Ultra som vållar illamående, hjärtfladder, prokrastineringstendenser och känningar av småkrämpor. Vädret är bästa tänkbara, rutten ligger inprogrammerad i Garmin, jag är laddad med energi sedan igår, och till och med benen känns sprudlande lätta. Ändå känns det här softa långpasset som ungefär det läskigaste jag hittat på sedan millenieskiftet, ja knappt att jag ens gör det frivilligt.
J*la hel*tes sk*t.
Världens läskigaste monster. Just nu.
17 kommentarer:
Haha jag känner igen mig. Ångesten ligger tät. Men för mig släpper den i samma sekund som jag trycker start på Garmin och springer iväg. För då vet jag att det inte finns någon återvändo. Det känns skönt på nått vrickat sätt..
Och vad höll hurtbullarna för tempo då???
Tycker ni är coola, Västkusten är mitt lilla test för se hur mycket jag orkar, jag kanske springer 1 mil och sedan ägnar mig åt att äta all den onyttigamat de tydligen ska servera ;o)
E Maria Carlsson
Vafalls! Jag hade ju velat hänga med på ett så underbart litet äventyr!!!
LU är ju rena barnleken jämfört med Ursvik Extremen, så varför inte ta några varv där istället? Då kommer LU kännas som en lek när det är dags för lopp!
Hojta till om ni vill ha sällis!
Jag kan känna en viss oro inför tempoträning om sträckan är bestämd och någorlunda lång (typ mer än 5 km), och den rädslan är befogad ty det är garanterat jobbigt och jobbigt länge.
Inför långpass lämnar jag alltid bakdörrarna öppna för att promenera om jag blir för trött eller avkorta av passet. Oftast lägger jag då istället på en en eller ett par kilometer på slutet.
Din ångest är kanske det pris du får betala för ha en fix idé att springa en viss sträcka.
Eller är det rädsla för att få ett negativt besked om din form? Har det något att göra med att det är just på tävlingsbanan? Är det något slags omedveten oro för att drömmar ska gå i kras?
Om du tänker att du ska springa banan och känna hur det känns, kommer du garanterat att springa tillräckligt långt, ty det är sällan man blir så trött eller less under ett långpass att man inte ids ta en kilometer till och en till..
Vad är detta? Sitter jag och ger Ultraschmultra råd om hur hon ska träna långpass. Världen är upp och ner!
(En liten fråga: Var det inte den här helgen som ni skulle träffa Dr Romanov?)
Ett förtydligande:
Min lånpasstrategi (och på sätt och vis långloppsstrategi) är inte så flummig som den låter. Jag har alltid en underliggande plan att springa (ungefär) en viss sträcka, men den öppna bakdörren håller ångesten borta. Trots att erfarenheten säger att jag kommer att kämpa på, är det en trygghet att veta att jag bestämmer själv hur länge jag ska springa. Utan denna ventil hade jag aldrig kunna springa 46 kilometer häromsistens.
Jag hade om än inte ångest ändå nån slags uppdämd stress eller liknande för gårdagens tröskelpass eftersom målet var att persa. Jag tänkte hela dagen på att det skulle bli ca 47 minuter plågsam mjölksyraspäkning. Detta innebar att jag gick runt med adrenalinet sprudlande nästan hela dagen med allt vad det innebär med darriga händer etc. Men till slut så blev det rätt lugnt förutom de sista två kilometrarna.
Åhh, vad härligt det är med utmaningar!
Ps. Jag hade däremot en Jumper-strategi att om det blir alldeles för jobbigt så är det bara att släppa efter lite och hänga på någon långsammare grupp. Sen att jag visste redan innan att det aldrig skulle hända spelar ingen roll. Har man gett sig in i leken..
Det är sant. Somliga träningspass framkallar mer ångest och nervositet än tävlingar. Weird. Vad kan hända liksom? Att man blir trött? So what.
Tack för att du är du.
Många säger ju att LL-banan har den effekten oavsett om man sprunget både längre eller mer kuperat på andra håll. Det är väl Lidingöspöket kanske?
Anmälde mig till LL ultra i dag förresten! En praktisk fråga till dig i egenskap av stockholmare: hur tar an sig bäst till Lidingö? Jag kommer kunna välja mellan kollektivt eller köra bil.
Jag får ångest av vo2-maxintervaller, de är riktigt obehagliga. De två senaste gångerna jag försökt springa såna har jag haft spagettiben, och jag tror det är för att jag är sliten, men det är inte helt omöjligt att det är nervositeten som gör det...
Man vet redan innan att det kommer att bli jävligt jobbigt vilket kan vara ok på en tävling. Där har man ett mål, ett fokus. Man vet att det är en viss sträcka, en viss tid, en viss bana och thats it. Ett träningspass kan vara lika jobbigt men utan samma belöning. Det tror jag är "problemet". Eller en del av det.
Va? Den fina banan är väl inget att ha ångest över? Vackra vyer nästan hela vägen ju. Ge mig lite träning efter sjukdommarna så ska jag springa med dig nästa gång!
Verkade ju onekligen lite ångestladdat. Men då brukar man bara bli positivt överraskad! Så - hur blev resultatet?
ÄR oxå nygfiken på hur det gick? Om jag gissar rätt swå försvann ångesten i samma stund som du lämnade bostaden?
Hahahaha, ni är för gulliga, tack! Visst är det som Linda skriver, såfort man gett sig iväg är det inget snack längre. I det här fallet räckte det med att sätta sig på T-banan till Ropsten.
Maria, jag sprang själv, och vad gäller att hålla tempo så är den stora utmaningen på just den här banan att överhuvudtaget hitta någon form av flyt. Så tempot var nog allt mellan 5:30-9:00 skulle jag tro (Snittade på typ sju.)
Zebban hade jag vetat det hade jag hört av mig!! Nästa gång, promise. Sällskap hade varit kul.
Jumper, mina idéer inför ett givet pass är inte så fixa som de kan se ut. Det är mycket sällan jag ritar ut banor i förväg, utan oftast ger jag mig utanför dörren och ser vad det blir. Inte ens i det här fallet var det hugget i sten, det viktiga var mest att jag skulle springa längs banan. Så jag tror vår långpassfilosofi är ganska lik. Ångesten däremot är nog lika irrationell som orsakerna. Oftast är det hårdare pass som snabbdistanser eller intervaller som orsakat det tillståndet. Jag upplever dem dock absolut inte som något hinder, utan som ett ganska spännande och på sitt sätt motiverande fenomen. Jag skiljer på ångest och rädsla. Och det stämmer, igår var det dags för Romanov - det blev mycket lyckat.
Micke: uppdämd stress, ännu en mycket bra formulering som jag kan känna igen mig i. Jag känner också igen mig mcyket väl i den "flyktstrategin", som man ändå inte skulle uttnyttja :-)
Mia: ja lustigt nog är man ju inte rädd för någonting som skulle kunna hända. Kanske Micke är något på spåren där, men som sagt, jag tror det är mer irrationellt och jag är inte säker på att det ens behövs någon förklaring. Det är träningens och träningslivets natur.
Och jepp Askan kanske är det Lidingöspöket! Jag tycker själv jag har sprungit både längre och rationellt sätt jobbigare banor, men den här blir en svår nöt att knäcka kan jag lova, är man inte beredd till mycket backlöpning så blir det svårt att hitta flytet. Crossfitträningen kommer att komma väl till pass kan jag lova, det är en bana för fysiskt starka löpare, och i min mening därför värre än SUM. SUM innehåller mycket teknisk terräng med rötter och sten, men det har jag mycket lättare för än detta ständiga upp och ner utan längre stycken att hitta flytet i.
Alva, ja, så långt som till spagettiben har jag ännu inte kommit, men så har jag ju å andra sidan inte sprungit några Vo2 heller.
N'batha, jag hoppas lära mig uppskatta den skönheten. Det känns just nu ännu bara som om den banan skulle kunna vara kul och njutbar, men än är jag som sagt inte där.
Snorkis och Magdalena, precis som jag skrev innan - helt okej! Även om det blev en bra bit kortare eftersom det hann bli mörkt och jag inte var riktigt utrustad för det klädmässigt. Å andra sidan hade jag kört ganska hårt i veckan och det är träningsläger nästa, så det var nog lika bra :-)
träningsmotivationen är alltid kopplad till mål och lust till träning, kontra saker som prioriteras bort för att träna, som att slippa anstränga sig, förkovra sig i annat, socialisera. och ibland väger helt enkelt inte träningslusten över - vilket leder till ångest. tror inte det är svårare än så... och ibland kanske kan helt enkelt SKA prioritera annat.
Hm. Samtidigt har de pass jag känt mig som mest motiverad att köra också varit ångestladdade. Tror det ibland kanske kan vara en fråga om mycket känslor på en och samma gång...
Sedan håller jag med dig. Måhända att man prioriterar träningen högst (helt okej i min bok), däremot behöver inte ett enskilt träningspass nödvändigtvis ha högst prio.
Men om motivationen är extra hög kan det också ge ångest - för att man så gärna vill prestera bra. Då är det positiv ångest som ofta leder till bättre prestation. Enligt min erfarenhet... Är motivationen däremot låg så tycker jag det blir negativ ångest, och kanske är det då bättre att släppa planen och göra nåt som känns kul.
Skicka en kommentar