06 december 2009

Om det nya

Mitt liv definieras av två avgörande beslut. Det ena, första beslutet är att springa Spartathlon år 2017, dvs. tio år från den dag då jag började springa. Det andra beslutet, ännu färskt som en daggfrisk nyponros, är att bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik. Precis som i fallet med Spartathlon grundar sig även detta mitt andra beslut i kärlek. En kärlek av den sorten som växer sig till en övertygelse så stark att allt annat i livet kommer att te sig lite meningslöst och blekt om man inte tar till vara på kärleken och följer sin magkänsla.

Löpningen grep fullständigt tag i mig utifrån och in, jag var visserligen besatt av ultra redan innan jag ens sprungit min första halvmara, men mitt kall att fatta det stora beslutet om Spartathlon var så starkt att det inte fanns någon väg att komma undan, annat än att möjligtvis låta det rinna ut i sanden, som en olämplig passion man måste låta klinga av och dö ut för att inte rasera tillvaron. För ödesdigra passioner och beslut av den kalibern gör just detta, de raserar tillvaron fullständigt för att något nytt och stort skall kunna födas fram. Stora saker kräver stor plats, den stora platsen måste skapas. Som en skogsbrand, där elden skövlar, förintar och förtär allt den finner i sin väg, för att så småningom det nya livet ska spira fram, och den nya skogen med tiden växer till sig till ett nytt, vildvuxet paradis av en ännu mer myllrande artrikedom och grönska än det gamla.

Mitt nya beslut är inte mindre vansinnigt än att springa Spartathlon, och minst lika kongenialt. När beslutet väl var fattat kom de oundvikliga känslorna av ångest som ett brev på posten, de sömnlösa nätterna, bävan inför det stora, det oåterkalleligt ödesmättade. Lagt kort ligger, ett beslut är ett beslut, och livet blir aldrig mer detsamma. Där står man med den tömda bensindunken i skogen och inser att man just släppt den brinnande tändstickan. Instinkten är att fly, snabbt, långt, att vilja ha det ogjort; hjärnan arbetar febrilt för att få slippa, och bönar och ber på sina bara knän om nåd. Och det är för sent.

Ur denna brand sprang en tiger, som inte ens jag själv visste om att den legat och lurat där i skogen under alla dessa år och uppenbarligen vuxit sig till ett kraftdjur så starkt att till och med lågorna bävade. Tigern räddes inte elden. Tvärtom, tigern röt sitt tigervrål och blåste på flammorna för att egga dem att brinna högre, tigern tog de svedda morrhåren med stolthet, och tigern tigrade kompromisslöst in sitt nya revir och gjorde klart för allt och alla i dess väg att det nu var tigern som var skogens konung.

Rökdoften står ännu stickande från den sargade marken och några enstaka glödhärdar glimmar fram här och var, som påminnelse om den obändiga kraft som släppts lös, men jag har nu låtit min själ vandra över i tigerns väsen, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte längre vilket för när symbiosen väl är fullbordad faller det gamla, tidigare så lätt i glömska. Det enda liv som finns är det nya, det gröna, skira som spirar fram, samt blicken riktad framåt. Ingenting blir sig någonsin mera likt. Nu börjar det!


13 kommentarer:

Ingmarie sa...

Så underbart och fantastiskt skrivet! Exakt så där är det! man inte ens tänker till slut. Man bara gör! Och (nästan) inget kan stoppa en. :-) det är det som kallas fokusering och målbild! Mitt fokus ligger på en betydligt lägre nivå men det är en härlig känsla! Blev även oerhört nyfiken på ditt andra projekt förstås!

Joakim sa...

wtf?

Har precis skrivit ut HELA din Raw-blogg Fredrika. Fantastisk!!! Tänker laga lite Raw till familjen där hemma.

Har också avaktiverat det patetiska Facebook-kontot. Orkar inte med sånt larv längre.

paljettenq sa...

Alltså, jag blir betagen av det du skriver. Jag kan både känna igen mig i det hissnande vankelmod som uppstår i ett skede där beslutfattas... och samtidigt hänföras av du nog ändå är en sagohjältinna!
Go girl go!

jumper sa...

Trots min torftiga kunskap om dig, eller kanske just på grund av denna, har jag länge haft en föreställning om vad den nya eran handlar om och vari skogsbranden består. Den sparsamma informationen här bekräftar mina fördomar, men jag kan ha helt fel, varför jag vaktar min tunga. Hur som helst är du att gratulera. Detta slags brinnande beslutsamhet som lever sitt eget liv känner jag delvis igen, även om det var mycket länge sedan. Mina inre djur morrade dock tyst för att inte avslöja mig.

Carina sa...

Känner igen känslan, det var den känslan som jag hade då jag tog beslutet att säga upp mig sälja allt och flytta och börja plugga. Den känslan jag hade den kvällen det beslutet togs kan inte beskrivas bättre än det du just har gjort.

Benet sa...

Du har en helt fantastisk förmåga att förmedla känslor i dina underbara texter. Ett stort tack för det!

Känner absolut igen en del av det du skriver, men tror samtidigt att jag personligen har ett av de större besluten framför mig.

Blir givetvis också extremt nyfiken på ditt nya projekt och ser fram emot att få läsa mer om det inom en icke alltför avlägsen framtid.

gullfot sa...

Ingmarie: jag har faktiskt tänkt mycket på dig, du är ju i samma läge!

Jocke: hahaha, ska bli kul att höra vad ungarna tycker! För jag hoppas du hör av dig på något sätt nu när inte facebook finns kvar längre?

Paljetten: tack! Sagohjältinna, hm, nu påminner du mig om ett citat som en väninna till mig skrev på just ovan nämnda facebook igår: "To know the tale and tell it not is death", hennes tolkning var att det gällde just att följa sitt kall, och den som inte gör det, är typ död.

Jumper: jag skall erkänna att jag inte riktigt förstår din kommentar, för nu har jag ju verkligen berättat allt?! Spit it out! :-)

Carina: high five. Jag vet att du förstår precis <3

Benet: tack! Jag har ju några år fler på nacken än du, så det kommer nog ska du se ;-). Undrar också om jag måste bygga en särskild ingenjörssektion till bloggen i framtiden...

jumper sa...

Spit it out yourself, woman!!

"bygga upp en komplett produktionsanläggning baserad på sanslöst fantastisk och helt ny teknik". Det oklara konceptet räcker inte för att jag ska teckna aktier. Produktion av vad och med vilken teknik? Eller är det hemligt innan patentet är i hamn.

(Jag har i min enfalt gissat att det handlar om bioteknik och produktion av något ätbart, men jag är bara ett vanligt pucko som antagligen tänker i helt fel banor).

Joakim sa...

Ja du. Orkade inte med fejjan längre. Visst... men nä.
Vad har du för mailadress? Skicka till joakim.sparv@gmail.com är du snäll.
Raw. Vi käkade uppsvällda bovetegryn med delad frukt till i morse jag och Sylvia. jag toppade till allas förskräckelse det hela med en kopp kaffe. Fy mig.

Jossan sa...

jag säger bara en sak... WOW!

gullfot sa...

Jaha, du menar så Jumper. Nu handlar ju den här bloggen mera om vad som sker under huden än i den yttre verkligheten, men givetvis blir jag smickrad av ditt intresse. Du kommer att få höra mera.

Jocke: noterat! Njut av kaffet med gott samvete, annars är det ingen vits med det.

Jossan: tack!

jumper sa...

Här ?

Karin sa...

Mycket intressant! Men jag har inte en aning om vad du menar! När får vi veta?

/Nyfiken i en strut :-D