05 oktober 2009

Tävla med varandra ver 2.0

Shit, då får de andra allt se upp skrev en av mina nya ultrabästisar om mitt annonserade fokus inför SUM. En smickrande kommentar där jag självklart också ser glimten i ögat, ändå började mitt huvud gå i spinn och jag blev nästan lite rädd.

Det som från allra första början fascinerade mig med ultra och de ultralöpare jag mötte var ett prestationsfokus som skiljde sig ganska tydligt från andra löpares. Då menar jag inte den något übermüsiga alla-kan-mentaliteten som också frodas i åtminstone vissa av kretsarna, utan det här med att man är ensam med sin prestation, ensam med sina mil. Vitsen inte att mäta sig med andra och jaga en placering, utan att göra sitt absolut bästa på en distans som åtminstone i teorin är så pass övermäktig att den är motståndare och medtävlande nog. En motståndare som startfältet tar sig an gemensamt, och som inte har besegrats förrän alla har gått i mål.

Repris på målgång i Spartathlon.
För att det är så vackert, och aldrig kan sägas ofta nog.

Sjävklart racear även ultralöpare skiten ur varandra lite på skoj om de kan, men jag vågar påstå att det är få bland rävarna som egentligen gör någon större affär av ryggarna framför respektive bakom. Ultralöpare är visserligen också tävlingsmänniskor, men liksom på sitt sätt, med sina egna definierade kriterier som inte riktigt håller för någon annan än det vanligtvis egensinniga ultraegot ifråga. Ultralöpare vill att det ska gå bra för alla, gläds åt de andras prestationer lika högt som de egna, passerar hellre mållinjen hand i hand än i form av en sista spurt, inte ens på skoj.

Det ger en miljö där jag känt att jag kan utvecklas ifred, utan ogina (eller för den delen, förväntansfulla) ögon och dolda tävlingsagendor som jag ofta kan känna på mig i löpsammanhang. Jag får ha min prestation för mig själv, mäta mig mot mig själv och endast mig själv, vara mig själv och ingen annans, liksom. Jag är precis så bra som jag själv är, och inte i förhållande till någon annan, åt endera håll.

Så om det är något jag önskar mina kompisar ultradebutanterna nu på lördag är det att ni alla får chansen att färgas av lite old-school ultrafeeling och liksom fattar hur jävla vackert det är att göra sin grej. Att ni sedan kommer göra kanonlopp det vet jag redan. Love!

10 kommentarer:

Carina sa...

Det var inte meningen att sätta snurr i huvudet på dig. Förlåt!!

Visst är det så att man bara tävlar mot sig själv och sina egna prestationer och mål. Något annat vore förutom väldigt svårt även orättvist mot sin egen utveckling. Förstår precis vad du menar, själv skulle jag inte drömma om att tävla mot någon annan än mig själv, skulle vara rätt knäckande!!!

Däremot så älskar jag att tävla, men för mig är ofta tiden på min klocka och mina tidigare prestationer kamp nog.

Tycker att du har en härlig inställning till det här med löpning och jag ska gå tillbaka till det här kloka och inspirerande inlägget många gånger inför min ultradebut i vår.

Kram!!
(Fast lite får de allt se upp ;-)

gullfot sa...

hahaha, absolut ingen fara, det var ju bara bra att du påminde mig om något som ligger och pyr i min hjärna och behövde komma ut för att påminna mig själv :-) Kram själv!

Snorkkis sa...

Verkligt underbar inställning!

Jag lever ännu på känslan från mitt 12 h ultralopp, då jag började känna mig lite trött, började kolla bakåt, och vilken lycka jag kände när jag såg någon av de andra var på väg att komma i fatt mig, så att man fick växla några ord. Tänk att få sån kick av att bli omsprungen av någon!

Förstår ändå såna som vill jämföra och mäta sina prestationer med andra; men vi har alla olika syn på saker, och tänk vad skönt att alla får nöjet att bilda sin egen uppfattning!

Anonym sa...

Åh, jag vill så gärna springa ett ultra till snart, men det får väl säkert vänta tills nästa år... Fast på lördag är det ju i alla fall göteborg marathon som jag kan trösta mig med!

Zebban sa...

Jag är själv lite kluven i frågan. Samtidigt som jag vill "slå" vissa personer som jag tror är lite bättre än mig, bara för att få känna att jag gjort något utöver det vanliga, så är det distansen men framförallt förra årets tid som ska besegras. Jag tror att jag får göra det i den ordningen helt enkelt.
Distansen är ju redan gjord, så det får bli fokus på tid och om jag märker att jag även kan "slå någon" så får det bli det tertiära målet, som grädde på moset.

Jag har ingen tävlingsinstinkt i mig, men jävla anamma och pannben kan nog delvis ersätta.
Jag inte beredd att ge upp den sköna löpkänslan för att bita ihop och lida, bara för att göra ett speciellt resultat. Kanske måste jag lära mig att tänka om? Eller så skiter jag i det och fortsätter att njuta av varje lopp och "bara" prestera ok tider.

Ju mer jag grubblar, desto mer förvirrad blir jag. Vi ses hursomhelst på lördag!

Jumper sa...

Att jag kommer att "göra ett kanonlopp" vet du inte ett piss om!! Är du spåkärring eller?

Annars håller jag naturligtvis helt med dig om hur det ska vara när man springer. Fast för mig är det egentligen ingen skillnad mellan ett springa ett ultralopp eller ett millopp.., eller för den delen att hoppa höjd. Publik och medtävlare betyder sällskap och god stämning annars klarar jag den del av idrotten som handlar om prestation lika bra på egen hand. "Lidingö öppet spår" eller en heldag i skogarna mellan Björkhagen och Handen duger lika bra om jag vill känna mig duktig. Jag kommer till SUM, inte för att få ett bevis på att jag klarar sträckan utan, tro det eller ej, för att uppleva ett ultralopp med andra löpare. Faran är dock att de försvinner i fjärran redan när jag börjar gå i de första backarna på motionsslingan i början.

(Jag läste förresten igenom det första inlägget med kommentarer i ämnet från förra hösten och kunde då konstatera att jag tyckte ungefär samma sak då, om än mer skrivsaligt och ordrikt).

Dunceor sa...

Jag ser fram emot ett skönt lopp utan större prestationsångest för mig. Jag har i alla mina marathon utom det sista nu i Berlin haft lite tidsångest men nu sist så var det mest skönt. Jag tycker lite tävlingsinstinkt är bra att ha men det får inte gå till den punkten att man blir besviken om någon slår en.

Jag ser även fram emot det sociala och lära känna lite nya människor =)

Ingmarie Nilsson sa...

Jag vill med!!!!!!!!!!!!

J sa...

Härligt att du själv insett att det inte är friskt att springa sådär långt ;) haha

Joakim sa...

Tacka vet jag schack. Jag går alltid in för att pulvrisera mina motståndare. Alltid.