03 oktober 2009

Om smärta

För exakt ett år sedan stod jag just i färd med de sista föberedelserna inför min ultradebut på SUM 50 km. Det är sant, det är faktiskt inte längre sedan än så, och det är helt sjukt vilken resa det varit. Men det var inte det jag tänkte på just nu.

Beim ersten Mal tut's immer weh
som det genialiska bandet Abwärts sjöng på mitt ungdoms åttiotal, första gången gör alltid ont, och precis så var det då jag genomled mitt första ultramarathon med stumma och ömmande ben på inte mindre än elefantitiska 6:51:03. Inte heller blev det något lycksalighetsrus direkt, det handlade mest om att få det avklarat. Antagligen är det väl så med allt, det är inte förrän man blivit av med oskulden och fått lite koll på vad som händer som man kan börja ha roligt på riktigt.

Jag vet nog vad det blir i lurarna på lördag...
På lördag om exakt en vecka är det dags igen för SUM, Sörmland Ultra Marathon, och tredje gången totalt jag tar mig an 50 km terräng på tävling. Jag brukar säga att jag bara springer lopp, att det ännu är för tidigt för mig att tävla, men när det gäller de distanser jag knäckt känns det som att allt annat än att göra sitt bästa vore en skymf mot sig själv, sin träning framförallt, och kanske också löpningen som sådan.

I fjol hade jag tagit ut så mycket i förskott att den mentala laddningen saknades helt. Jag visste helt enkelt allt för väl vad jag hade gett mig in på för att få det där lite extra champagnebubblet i maggropen. I år tar jag igen den biten med råge, för de senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat än hur i friden det skall gå. Något träningsflyt har ännu inte infunnit sig sedan urladdningen på gax i augusti, och mina korta löpekonomipass har någon gång bjudit på fjäderlätta 5:20, medan jag andra gånger verkligen fått piska mig hårt till att ens komma upp i futtiga 6:10 på sega ben. Av någon anledning har jag också fått för mig att det inte blivit några riktiga långpass på sistone, även om en blick i träningsdagboken försäkrar att jag visst har några rejäla genomkörare på nacken. (Förstår inte riktigt varför mitt huvud inte vill fatta det.) Kroppen pendlar fullständigt stokastiskt mellan toppform och typ rigor mortis, jag har helt tappat känsla för mina tempon, och jag vet liksom inte alls längre vem jag är just nu.

Och vet ni vad, det är helt okej. Eller inte bara helt okej, det är riktigt grymt faktiskt. För få saker är så spännande än att ge sig ut i det okända, bara släppa taget om allt och kuta järnet när startfältet släpps iväg. Den ångest jag känner rör inte ifall jag kommer att prestera bra eller dåligt, den ångest jag känner gäller enbart hur jävligt det kommer att bli. För jag har bestämt mig att vara stenhård, och då är det bara en sak som gäller: koncentration och fokus.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Bernt Hedlund: Så för mig med: när man sprungit 80/100 km så känns inte 20 km som ett långpass :-D
Lycka till med fokuseringen!
Ses på lördag :-)
Kram

Maria sa...

Jag är glad att det är debut för mig; jag har inget aning i förväg hur jävligt det kommer att bli och jag slipper prestationskrav från mig själv gällande tider... men att du inte tränat långpass sitter garanterat, som sagt, i huvudet. Fjällterräng gör sitt till också.

Ses på lördag om inte förr!

Carina sa...

Shit, en stentuff Fredrika, då får de andra se upp!! Tror att du med den inställningen kommer att vara helt oslagbar på lördag, det ska bli oerhört intressant att höra om din upplevelse efter.

Jag känner igen det du pratar om, smärta, det var det jag kände efter bara en mil för två år sedan, då jag sprang min första halvmara, det var ont, ont, ont, sista halvan av loppet.

OCH Jag inser ju nu vad det är jag kommer att känna i april, smärta! Och vet du... jag ser fram mot det:-)

prinsessan sa...

du är grym, gullfot!

Infrajumper sa...

Eftersom du, till skillnad från mig tycker det är "helt okej", kan jag utan att vara sadistisk skriva att det gläder mig att även du känner ångest över hur jävligt SUM ska bli. Trots att jag på senare tid börjat få lite hum om hur kroppen fungerar, är jag nyfiken på hur den ska reagera på detta äventyr, men något avancerat lidande ser jag absolut inte fram emot och sådant ska jag göra allt för att undvika att utsätta mig för. Ett bra lopp, där jag "gör mitt bästa", är inte ett lopp där jag gett allt jag har och går i mål helt slut, utan ett lopp där jag håller stilen hela vägen och om det krävs mer än elefantitiska 6 timmar och 51 minuter, får det bli så.

Oskuld är fantasieggande och debut är spännande. Det får räcka så långt.

Lycka till på lördag!

Maria sa...

Hejja Fredrika! Och tusen tack för löpträningen i poolen, det var startskottet på min rehablitering som jag nu börjat sakta sakta.

Men vem kan inte bli inspirerad utav ett gäng vältränade Linnéaner?

Ha det gött!

bureborn sa...

Jösses, var det bara ett år sedan?! Ett år är ju ingenting, men i din löparhjärna och löparkropp har det hänt massor. Kommer du att satsa på Sparta tidigare än du planerat?

Dunceor sa...

Jag är i samma sits nu att jag kommer göra ultra-debut på SUM. Tankarna har hela tiden snurrat runt att jag får inte bry mig om något tidsmål utan målet är att ta sig i mål och försöka njuta av loppet. Om jag börjar jaga tider så kommer det bara göra ont och förstöra upplevelsen.
Du pratade om middag efter SUM, är det fortfarande aktuellt då dem jag skulle ha gått ut med på lördag i sthlm reser iväg. Så lite socialt efter hade varit väldigt uppskattat.

Ses på lördag!

MarathonMia sa...

...urladdningen efter GAX. Tell me about it. Jag har inte heller någon koll på varken fart eller form. Irrar omkring mentalt som en höna, springer som vanligt och pendlar liksom du i lätthet och seghet. Åhhh vad jag känner igen det där. Men nu är det fokus som gäller. Bring it on!

gullfot sa...

Vet du vad Bernt, vi tänker väldigt lika väldigt ofta :-)

Maria, ååhh, du kommer att ha så roligt! Det är ju fördelen med nya lopp och distanser (och i det här fallet en helt ny idrottsgren ;), att det liksom blir ett äventyr hur man än gör. Vi ses på lördag!!

Carina, jag tar det som en komplimang men att mäta sig mot andra - eller att andra mäter sig mot mig - känns mest obehagligt. Då tänker jag hellre på smärtan ;)

Tack prinsessan! <3

Till pre-ultrajumper: det är inte sadism, det är igenkänningens glädje, att inte vara ensam. Jag tycker hålla stilen och ha ett hyfsat behagligt lopp är en alldeles ypperlig målsättning. tyvärr klarar jag inte det den här gången, är liksom för mentalt förbannad för det. Det är säsongens sista f*ing lopp, lixom.

Lilla-Maria! Kul att du gillade bassängen. Jag hoppas, hoppas du snart är tillbaka för full kanonkula. Ser fram emot att få se dig kuta på riktigt igen!

Bureborn, jepp, tiden går sjukt fort men av någon anledning är den fylld med så mycket att man knappt fattar att det inte tog längre tid. Men vad gäller Sparta är det snarare så att jag ligger ganska exakt på tidsplanen. Det kommer att ta många års förberedelser till. Sedan är ju det egentliga målet själva träningen dit skulle man kunna säga, "bara springa ett lopp" är inte min grej även om det är ett o så häftigt lopp.

Duncan, det ska bli jättekul att ses igen, och skitspännande att se vad det blir på din ultradebut. Jag hoppas vi får till något på kvällen, hade tankar på Lao Wai men hinner just nu inte dra ihop något seriöst. Få se om det lättar neråt veckan...

Mia, visst är det så, fattar nästan inte hur du pallade Berlin emellan. Samtidigt skall det bli skönt med en sista rejäl urladdning innan det är dags att starta om på allvar. Mot grundträningen, men först SUM!

marathonjohan sa...

SUM borde jag testa nån gång. Har hört så mycket gott om det loppet. Håller tummarna för dig medans jag är ute på en "vanlig" mara här i Göteborg (med lite klassisk rock, typ AC/DC, Iron Maiden m.m. i lurarna)