Löpning, det är en slags momentan befintlighet mellan då och då, det då man precis lämnar bakom sig och det då som ligger just framför. Ungefär som att man aldrig kan hoppa i en och samma flod två gånger, har varje steg passerats så fort det är taget. I ungefär hundraåttio gånger per minut, tio tusen gånger per timme, tvåhundrasextio tusen gånger per dygn. Hur många mil har du inte lagt bakom dig, hur många ligger inte framför dig? Var är du nu?
När det-där och det-där loppet är över, kan man äntligen börja springa igen. Alltså, göra det där det egentligen handlar om. Vara fri.
Varför träna, sträva att förbättra sig när man ändå inte jagar tider, placeringar och rekord? Varför pulsklockor, mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS? Svaret är lika enkelt som paradoxalt - för att maximera friheten.
Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten. En löpare måste träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne för att kunna bli fri från gränserna, för att kunna utforska det okända, för att kunna teckna sina fotspår i marker ingen tidigare beträtt.
Nu undrar ni vad det här inlägget egentligen handlar om, och det skall jag tala om för er, det handlar om att springa the gax 50 miles. Ett av de vackraste lopp som finns på denna sagolika planet, den blå diamanten i universum, med denna vidunderligt sköna bana som en av dess mest skimrande facetter.
Det betyder ingenting, det betyder allt, och sista chansen är i år.
If not now, then when
114 kommentarer:
Tankar i natten:
Du ger oss en intressant berättelse om dig själv. Några kommer att känna igen sig, andra, som jag,inte.
Var och en har sin intuitiva definition av "frihet". Det som är frihet för mig är troligen inte frihet för dig. Därför är det problematiskt att använda ord som "nöjer sig med", efter som du då bedömer andras frihet på din frihetsskala.
För den som inte upplever dina gränser blir friheten från dem meningslös.
Jag undrar lite vad det är för marker ingen tidigare beträtt. Jag har ständigt unika upplevelser.
Du nöjer dig med att försöka bli fri från gränserna. Jag vill något mer. Jag söker den riktiga, äkta friheten, den som man inte fattar vad den är förrän man upplever den.
Ha, vad sa du nu då!
Tankar på morgonen:
(Nej då, var inte orolig! Jag har inte legar och grubblat hela natten. Vid min ålder händer det ibland att man vaknar för tidigt)
Trots att ditt inlägg handlar om dig och din löpning, hittar jag bara ett enda "jag". Du säger på ett ställe att det är du som skriver. Jag talar nu inte om "snitsarsyndromet" att tala om sig själv i tredje person, utan om dina formuleringar som "den som" eller "en löpare", som lätt kan missförstås. Vid en första läsning tänker jag:
"Vad vet hon om min värld som löpare? Vad vet hon om vad jag ser för några horisonter? Vad vet hon om var jag sätter mina fötter?"
Jag funderar lite på när du kan ägna dig åt att "vara fri". När "det och det loppet" är över, skriver du. Har jag förstått rätt om de där loppen också ingår i paketet för att maximera din frihet, trots att du inte kan ägna dig åt att vara fri (känna din större frihet) fullt ut då. Hur är det strax före loppen? När börjar det där GAX-loppet för dig? Hur är det med hårda träningspass? Jag är ärligt nyfiken utan baktankar.
Det där med att "sista chansen är i år", gäller det bokstavligt själva arrangemanget eller gäller det för dig som löpare, typ: "Inte bara nån gång utan i sommar".
Aha, nu förstår jag? Gax 50 är frihet och är nu? Eller nej förresten.. Hjälp mig!
Vackra ord, ska genast ge mig ut och undersöka obanad mark.
Förresten, är det du och jag på samma bild från maran i lördags? Det är jag i det orange linnet, är det du bakom? Ser inte riktigt hela startnumret men början stämmer ju...
http://marathonfoto.com/order_packages.cfm?OID=23572009S1&CustomerNumber=U78P12&BFI=u6p2w2y9vx&DTS=MjAwOTA2MDMwMjIzMTE=&Currency=SEK&Language=SV&PictureInfo=61425497
Jumper, jag skall nog låta dig föra ditt inre samtal ett tag till tror jag. Men utöver allt flum så finns det ett stycken konkret info i inlägget, nämligen att ja, det är sista chansen i år eftersom loppet därefter inte längre kommer att arrangeras.
Johan: vad coolt, visst är det jag! :D
För mig är det precis samma sak. När jag springer är jag fri. Fri att tänka och vara "bara jag". Men även friheten kan kosta för i ärlighetens namn är det inte alltid "kul". För att jag ska kunna uppleva den där friheten så måste jag ibland kämpa mig igenom vissa tråk-pass. Precis som med det mesta i livet antar jag. Ang. GAX, har du alltså sprungit det innan? Hur är underlaget?
Det är lite kul att jag känner igen mig i Ingmaries ord (jag kunde nästan skrivit så själv)samtidigt som hon tycker att det är precis samma sak för henne som för dig, Fredrika. Har jag fått en tolk eller är det visklekseffekten?
GAX läggs ner, men naturen och jag själv finns kvar. Jag kan springa GAX öppet spår när jag vill. Frihet!
Jumper, du brukar finna minna skriverier om frihet problematiska, och har svårt för mitt "man" där du tycker det borde stå "jag".
Det "jag" du önskar tycker jag är mer uteslutande och alienerande, då det skulle gälla bara mig personligen (ett mig som jag dessutom kanske inte är det minsta intresserad av att blottlägga på en simpel blogg), medan "man" tillåter varje läsare att för en stund ikläda sig min persona och mina glasögon. De kanske passar - eller inte, men förhoppningsvis kan jag berika med ett och annat annorlunda perspektiv lite då och då. Lockande, förunderligt eller till och med frånstötande, det är upp till läsaren. Jag har inga som helst pretentioner att sitta inne med sanningen, men jag delar gärna med mig av mina perspektiv. Jag är inte så intresserad av att svara på frågor som "hur tänkte du med det här inlägget" - för tänkt, det har jag ju redan gjort när jag skrev det. Det är en simpel gåva. Och det här var knappast en essä om frihetens väsen, utan ett nedslag i mina drömmar, en blick genom det kalejdoskop jag just hade skakat och satt framför ögonen. Kanske ser även du något där, kanske inte. Själv ser jag fram emot en hel sommar med gax öppet spår - 15 augusti med nummerlappen på höften blir dess kulmen.
Ingmarie - JA. Ibland förväxlas frihet med kravlöshet, jag tror det är det som är "problemet" när folk inte förstår oss som kämpar. Hade jag inte tränat hårt och envist, hade jag till exempel inte varit fri att springa gax. Jag har inte sprungit loppet (det har varit ett av mina drömlopp), men jag känner till banan väl efter otaliga sommarsemestrar. Underlaget är mycket blandat - allt mellan sandstrand över stenbumlingar, skogsstig, hagar, grus och yttepytte asfalt.
...och vem är en fuling nu? ;)
Jädrar Fredrika, vad du fick till det! Nej jag skojar inte, jag är faktiskt impad och till och med lite klokare. Jag borde klippa ut ditt svar och komma ihåg det nästa gång jag får "en gåva" av dig. Till att börja med ska jag försöka ta emot den här mer tacksamt... eller snarare generöst.
Deras projekt nästa år verkar riktigt galet men skoj. Det är dock synd de lägger ner GAX100 miles, jag hade varit intresserad av att springa det i framtiden.
Jag är så tacksam: För man behöver inte "mjölksyratester, träningsprogram, kompressionsstrumpor, våtvästar, teknikövningar och GPS" för att maximera friheten. Den som måste "träna, justera, förbättra och finslipa sin kropp och sitt sinne" har "aldrig smakat på vidderna."
*visslar lite* GAX säger du...
MMx2: Du och jag, natten och havet... *visslar själv*
Jumper: äh, för det mesta tycker jag ju det är kul med dina frågor. Tjata på vetja. Jag säger ifrån när jag inte pallar :-)
Dunceor: ja, det känns som om 246 km inte är något realistiskt initiativ inom den närmaste framtiden... men det är tokhäftigt det också!
Oj Bureborn, det låter spydigt. Självfallet kan man vara fullständigt fri utan några som helst prylar eller träning eller vad det må vara, men det är paradoxen jag finner så intressant här, när så många pratar om att t.ex. "lämna klockan hemma och bara vara fri". Tänk på annan mänsklig verksamhet - det är knappast en oskolad hjärna som förmår tänka de riktigt stora, fria tankarna, eller ta de många år av övning en konstnär behöver innan han eller hon behärskar sitt medium innan han eller hon är verkligt fri i sitt utövande. Det krävs arbete för utvecklas, utveckling för att övehuvudtaget bli medveten om sina gränser, åter arbete för att förmå förflytta dessa gränser osv. Visst kan du säga "friheten består i att ignorera dessa gränser, att helt enkelt inte erkänna dem", och det är delvis en läggningsfråga. Jag svär dock vid devisen "den som förblir vid sin läst är icke fri".
...och så avslutar jag med att vissla lite till för Mia :-)
Frihet är att lämna sin läst. Frihet är nyfikenhet. Frihet är outforskat land, men när du kommer dit finns den inte där. Frihet är att med ny hängivenhet pröva sina vingar på nya flygturer, men ju längre bort du flyger desto längre bort försvinner den hägrande friheten.
Den konstnärliga friheten? Pyttsan!
(Snitsarens erfarenheter uttryckta i generella termer)
Frihet är att lämna sin läst och pröva sina vingar på nya flygturer, men ju längre du flyger desto längre bort försvinner friheten som en hägring.
Konstnärlig frihet? Pyttsan!
(Snitsarens erfarenheter uttryckta i generella termer)
Oj det blev dubbelt. Redigera bort den sista halvan!
Redigera bort?! Det är ekot på de öppna vidderna, och jag tycker det är vackert!
Frihet är ekvivalent med utmaning!!
För att kunna utmana behövs ofta kunskap, teknik och prylar!
Oskuldens frihet!
Erfarenhetens tvångströja?
Friast är den vars tankar färdas längst :-)
Du är så olik mig man kan bli. Jag skulle bli galen av att släpa runt en massa prylar när jag tränar.
Men uppskattar ändå dina texter, att läsa om hur du ser på löparlivet, det är intressant eftersom du är så olik mig!
Österlen finns i hjärtat, jag är där så ofta jag kan. Men det skär i hjärtat när jag ser att du skriver att det är sista tillfället att få springa loppet.
Nu måste jag ta en förhandling med min kropp och mina ben.
Frihet är att inte fåfängt söka den.
Frihet för mig är ett rent samvete, och ett samvete är de begränsningar jag sätter på mig själv. Paradoxen ligger nog i att frihet är ett intuitivt ord, och intuitiva saker begränsas inte så lätt av vetenskap/epistomologi.
Men som någon sa: man måste kunna de gramatiska reglerna för att ignorera dem.
Spydigt? Ja, lite kanske.:-)
Jag ville vända på dina ord. Av två skäl: visa på problemet med att använda allmängiltiga ordalag (man) när man talar om frihet, och visa på ett helt annat sätt att uppleva löpningens frihet.
Jag funderar på dina reflektioner över att det krävs arbete för att utvecklas och nå frihet. Jag håller med om att det krävs arbete för utveckling och gränsöverskridande. Men däremot är jag tveksam till att detsamma gäller för frihet. För vem är friare än den som inte ser några gränser?
Hej lovebugs, jag älskar när bloggen börjar leva sitt eget liv långt utanför min egen hjärna. Puss.
Carina: word! Men varför i hela friden har jag lyckats missa din blogg?! Där finns ju hur mycket kul som helst!
Asgam: du som numera fredlöst seglar över skyarna torde ha en del att berätta. De öppna vidderna som fängsel?
Linda: är det så, och hur långt kan man färdas? Vad krävs det för att komma så långt? Nej jag skräms bara, du behöver inte svara ;)
Sandra, tack för en av de finaste komplimanger jag fått. Det är olikheterna som berikar. Läser jag kommentarer som dina blir jag glad att jag valt att inte släta ut mina inlägg till något tänkt att tyckas om och hållas med.
Badgear jag skall inte släppa dig ur siktet. Håller tummarna och med lite tur så syns vi vid startlinjen.
Tildo: och om man inte söker utan är, i varje given stund på väg? Kan en Tildo ens vara något annat än fri?
Miska, maraton är inte bara. För att "bara vara maratonlöpare" skriver du intressanta tankar. Och säger något mycket klokt. Välkommen!
Bureborn, du vill visa ett problem - finns det ett sådant? Var, hos vem? Jag är ju inte dum i huvudet ;), som jag kommenterat tidigare vore det väl befängt av mig att tro att just min upplevelse skulle delas av alltför många andra, eller att den skulle ha större giltighet än någon annans. Vem är friare en den som inte ser några gränser... är jag fri om jag sätter mig på en stubbe och inte rör mig därifrån? Enligt somliga, ja. Som jag dock poängterat i en tidigare kommentar så innefattar frihet för mig ett helt annat tillstånd än den kravlöshet och gränslöshet som många spontat verkar förknippa med begreppet. För mig går frihet hand i hand med stort ansvar till exempel, och är något man uppnår genom en medveten strävan (och inte heller ett sökande). Eller kanske, för mig är det frihet snarare att "kunna göra svinsvåra grejer", inte att "inte behöva göra någonting".
En allmän kommentar jag har är att det verkar vara provocerande att diskutera frihet, ungefär som stötestenen "löpning kontra jogging". Att det triggar känslor av behov att visa att man är fri, att det är fult eller lite skämmigt att kanske vara ofri, eller vad det må vara, och att det finns en oro att upplevas som "mindre fri". Frihet - om vi talar en slags individuell frihet till skillnad mot t.ex. politisk - är inget tillstånd man kan mäta mot andra, enligt min mening.
En fri människa för mig är en människa som lever utifrån sina egna fria val, inklusive konsekvenserna av dem, och som gör detta i varje stund. Jag tror Miskas not om ett gott samvete har en mycket stor betydelse här, åtminstone för mig personligen. Men nu är vi väldigt långt ifrån den frihet som betyder något för mig i löpningen... :-) Tack för att ni inspirerar till tankar, allihopa!
Visst kan frihetsdiskussioner vara provocerande (om man, som jag när jag läste ditt inlägg, tycker sig se att den som talar om frihet samtidigt nedvärdera andras frihetssyn. Men den tolkningen av det skrivna ligger naturligvis i läsarens sinne, inte nödvändigtvis i skrivarens.)
Frihet är svåra saker. Varför skulle annars filosofer ha knycklat sin hjärna över saken sedan antikens dagar. Och säkert längre än så. Lycka dras med liknande problem. För vem är lycklig?
Tack Fredrika för att du sätter fart på hjärncellerna!
Frihet är att slippa ha så ont i en nackmuskel så att det skär som en kniv när huvudet vrids eller lutas på olämpligt sätt och klämmer en nerv eller nåt (eller om det är en blodpropp i halspulsådern som är på väg att flyga upp i hjärnan). Frihet är två tabletter Ibumetin!
Frihet är abstrakt. Helt och hållet subjektivt. Hur kan man bli arg över att någon annans uppfattning inte ser exakt likadan ut som sin egens?
Det är som att bli arg över det finns människor som lyssnar på musik man själv inte tycker om. Skäms!
Du är verkligen en inspirerande människa Fredrika! Tänk om fler kvinnor vore som du.
Snitsarens erfarenhet säger att medveten strävan och hårt arbete för att förflytta eller överskrida gränser ofta är förknippat med en lust som samtidigt är en av drivkrafterna för denna strävan och detta arbete. Denna totalt uppslukande känsla vill han kalla "hägivenhet" eller rentav "besatthet". Att detta någonsin skulle ha resulterat i känslor av frihet kan han inte minnas. När han förflyttat gränserna har han inte skådat vidderna utan blott gnetat på som förut om än på en högre nivå. Och viktigast av allt, ju högre han nått, desto mer har han saknat oskuldens entusiasm. Gränserna har inte bara flyttat sig framåt, utmanande och lockand, utan har också kringränt och snärjt honom.
När det gäller "friheten" som begrepp, tycker snitsaren att den alltid ytterst beror av ett "från". Jumpers frihet här ovan är sann. Det handlar om frihet från det som begränsar den. Det kan handla om ohälsa, tidsbrist, dåligt samvete och tusen andra saker. Frihet är i snitsarens begreppsvärld mer en grundförutsättning eller möjligen ett medel för något annat (till exempel en strävan att nå och överskrida gränser). Friheten finns inte förrän den saknas.
De metaforer som tillgrips, när begreppet "frihet" ska förklaras, handlar gärna om utsträckning i rummet. Vi talar om "vidder" eller om att "sitta stilla på en stubbe". Det kan missförstås, eftersom även stubbsittaren kan sträva efter perfektion i sitt stubbsittande, "konsten att stanna och äga tyngd", som poeten skriver som kontrast till Ikaros strävan. För snitsaren har "frihet" möjligen mer med tid att göra.
Till slut hoppas jag att Stefan inte menar att det är någon av kommentatorerna här ovan som ska skämmas. Här har ingen blivit "arg över att någon annans uppfattning inte ser exakt likadan ut som sin egens". De som varit lite kritiska mot Fredrikas skenbara generaliseringar har gjort precis tvärtom, det vill säga precis som Stefan betonad det subjektiva i begreppet frihet.
Friheten är relativ. Känslan av befrielse när smärtan försvunnit, avklingar sakta och friheten börjar saknas på nytt. Hur illa är det med nacken? Kommer smärtan tillbaka, när värktabletten slutar verka? Kommer jag att kunna springa som vanligt i sommar? Kommer jag att kunna uppsöka mina gränser?
Eftersom du uppmanar mig att fortsätta tjata, har jag lätt bekymrad lagt märke till följande:
När du ska beskriva alternativen till ditt frihetsbegrepp, blir det ibland väldigt konstigt. Innan jag tror på att dina "somliga" eller "många" verkligen finns i vår gemensamma värld, vill jag höra dem själva uttala de tankar du ger dem. Du beskriver tänkta personer som inte tänker som du, som om de samtidigt ändå egentligen tänkte som du. Eftersom du själv förknippar frihet med strävan, hårt arbete och ansvar, tolkar du lätt andras syn på frihet som kravlöshet och gränslöshet eller ännu märkligare som passivitet. Asgam har anmärkt på den olyckliga stubbmetaforen och själv sitter jag bara och gapar när du som alternativ till att "kunna göra svinsvåra grejer" ställer att "inte behöva göra någonting". Att förutsättningarna för din frihet inte är förutsättningar för andras frihet, betyder inte att det är frånvaron av dessa förutsättningar som ÄR deras frihet.
Eko: "Att förutsättningarna för din frihet inte är förutsättningar för andras frihet, betyder inte att det är frånvaron av dessa förutsättningar som ÄR deras frihet".
Snitsaren har genom Asgam ovan intygat, att det till och med är möjligt att arbeta som fan, sträva efter att upphäva gränser och vilja kunna göra svinsvåra saker, men ändå (helt oberoende härav) hitta friheten någon helt annanstans.
Bureborn, jag är uppriktigt glad och tacksam att du tar din egen tolkning för vad den var. Just din egen tolkning. Jag upplever att starka åsikter ofta genererar en känsla hos läsare att det rör sig om någon form av kritik. På ett sätt är det smickrande - att någon känner sig direkt tilltalad, men på det stora hela är det lite grand av författarens gissel att bli tillskriven åsikter och egenskaper som helt enkelt inte finns där, förutom i läsarens ögon. Det är alldeles riktigt att frihet är svårt. Däremot skadar det inte att ta ner även friheten (eller lyckan) från sin piedestal ibland, och våga behandla även svåra begrepp med lite råare händer och mer skissartad teckning. Och en andemening kan vara vacker även om den inte är riktig.
Jumper: frihet är en bra naprapat. Ring Omar Raghe på Skeppargatan!
Stefan: tack, jag ser inte heller problemet och tolkar det i sak som du. Jag tackar också för komplimangen, att bara vara den man är och få cred för det är fan stort. Jag hoppas också fler vågar. Skämmas tycker jag inte direkt någon behöver göra här, men visst hade jag hellre sett mer av enga åsikter (alltså sådana som står i motsats till mina) snarare än några slags försök att visa mig tillrätta. För det är befängt, och det kan jag bara le åt.
Asgam, den uppslukande känsla du beskriver har ibland benämts flow (är du bekant med Csikszentmihaly?). I stunder av denna flow har jag mycket riktigt också fått starka upplevelser av just frihet; men jag tror också det handlar om en läggningsfråga. Vi är ju onekligen mycket olika personligheter, även om vi kommer bra överens (på sitt sätt). Oskuldens entusiasm? När tappade gamen denna och vari bestod den innan?
"Fri från". Hm. Nja, jag lutar åt Stefans mer abstrakta begreppstolkninghär. "Från" innehåller en begränsning.
Det jag tror Stefan blev upprörd över var den småsinthet även jag tyckte mig känna. Men precis som ni får skriva och kommentera och knäppa mig på näsan som ni vill, är även Stefan fri att använda det tilltall han finner passande. Bloggen är helt min egen, men kommentarerna lever sitt eget liv, och det är jag glad över även om det är lite Pandoras box över det hela ibland.
Jumper, till dig vill jag säga att du blir bekymrad av det ditt arma överhettande huvud själv ställer till med. Du tolkar in saker i det jag skriver som är mycket långt från avsikten eller relevansen i sin kontext. Ett försök av mig att förstå Bureborn och testa en tolkning (i det här fallet stubben) innebär inte en analys från min sida, eller en metafor som är avsedd som föremål för en sådan analys. Återigen, det är är ingen filosofiblogg om frihet. Det handlar om att fatta tag i det förgängliga i nuet, och att springa gax, och paradoxen i löparens frihet kontra regler, träningsprogram och prylar. Dina analyser och önskan om mer av den varan väger tyngre än en pulsklocka av värstingmodell kan jag lova. I'm not going there. Jag förstår inte heller riktigt varför du verkar vilja göra dig till en slags försvarsadvokat för de förment tänkta personerna. Jag är ingen duvunge, och jag har inte suttit ensam på min kammare bakom en dator i hela mitt liv.
Allt detta gör inte dina tankar mindre intressanta, men jag hade gärna sett dem något mer fristående ifrån de *förment mina*. Om jag får uttrycka mig lite hårt, men jag gör det med värme i själen.
Till er alla. Och jag menar det. Puss.
Sv: Tyvärr så brukar våra teman urarta till "Hoppsan vad gamla och trötta vi är"
Tema huset som gud glömde kan nog sammanfatta ganska många utekvällar N'Batha och jag hade i Sumpan förr...
Fredrika:
Du skriver att du gör "ett försök att förstå och testa en tolkning". När jag tycker att jag gör ungefär samma sak får jag bara höra att min hjärna är överhettad. Nog kan livet te sig lite orättvist ibland.
Naturligtvis skulle jag kunna säga precis som du, "Du tolkar in saker i det jag skriver som är mycket långt från avsikten och relevansen i sin kontext", men det vore mig fjärran att genast söka förklaringen till dina feltolkningar hos dig. Jag kan förstå att de också beror på hur jag skrivit. Hur som helst blev även din läsning helt bort i tok.
Jag vet att din blogg inte är en filosofiblogg om frihet och jag har inte alls tolkat det du skriver som något slags genomtänkta analyser eller sanningar. När jag skriver till dig har jag heller inget behov av att vara analytisk, filosofisk eller djupsinnig på annat sätt. Varför i herrans namn skulle jag "önska mer av den varan", när du mer än en gång talat om vad du tycker om det. Varför tror du så mycket dumt om mig?
Min kritiserade kommentar var ett försök till klargörande kommunikation. Några egendomliga formuleringar fick mig att undra om du inte missuppfattat något, varför jag, i så fall, ville hjälpa dig att förstå. Det var uppenbarligen dumt tänkt och jag ber om ursäkt. Kanske är det detta slags tafatta omsorger du kallar befängda försök att visa dig tillrätta, värda endast att le åt. Jag vet inte och jag tänker inte fråga.
Du talar om "värme i själen". Visa!
Fisken: mitt tema var en skönare omskrivning av ert...
Jumper: det är frustrerande att inte bli förstådd. Och uppenbarligen har jag inte förstått dig. Just nu har jag inte tid att göra något åt det, utan får återkomma. Okej?
Svar till Fredrika:
Nej det är inte "flow" snitsaren menar. Hans "hängivenhet" eller "besatthet" handlar om långvarigt mödosamt arbete, där "flow" i bästa fall kan uppträda ibland. Snitsaren själv minns inte om han upplevt det och han tycker inte heller att det är så intressant.
"Oskuldens entusiasm" är något snitsaren talar om. Ett banalare ord vore "nybörjarglädje". När han startar ett nytt livsprojekt eller en ny bana, har han allt framför sig, men han vet ännu inte vad det ska innebära. Han är nyfiken och det känns som om de outforskade möjligheterna är oändliga. Han skulle nästan kunna säga att han är fri. Ju mer han förkovrar sig och förstår desto mindre spännande upplever han vad han gör. Fredrika har talat om konstnären som efter många års övning behärskar sitt medium och blir fri i sitt konstnärsskap. Det är möjligt att sådana funnits, men snitsaren tvivlar på att det är så vanligt. De flesta fortsätter nog att våndas till döddagar.
När det gäller den hyllade Stefan, håller snitsaren helt med om vad han skriver (utom det där "Skäms", som inte riktigt förstår). Snitsaren ser ingen motsättning i Stefans syn på frihet och hans egen. Snitsaren undrar försynt om han inte också kan få lite beröm.
Liksom jumper tänker inte jag heller fråga vem det är som försökt visa Fredrika tillrätta. Inte heller ska jag fråga vems eller vilkas "småsinthet" Fredrika känt. Låt oss hoppas att det inte handlar om jumper, ty om någon varit generös mot vad Fredrika skrivit, så är det han. Om hon inte har förstått det tycker jag att inte att hon varit värd hans gåvor. För en gam är "småsinthet" ett mycket starkt ord och säkert är att jag kommer att vara mycket försiktig om jag någonsin mer sätter fötterna i denna blogg.
Ha, där fick tanten så hon teg!
Snitsaren ber om en rättelse i det som handlar om honom.
Det står: "Snitsaren ser ingen motsättning i Stefans syn på frihet och hans egen". Det bör stå "sin egen" eftersom snitsaren är subjekt.
I övrigt har han ingen anmärkning. Hans spontana kommentar till vad jag skrivit är ett försiktigt: "Well roared".
Fredrika. Liksom du har jag inget behov att till varje pris bli förstådd, men liksom du (?) har jag ett behov av att inte bli alltför missförstådd. Eftersom du förstår att du missförstått mig, missförstår du mig inte längre och behöver inte göra mer, i varje fall inte för min skull. Du visade just några joule av den värme jag önskade se. Dessutom känns nacken lite bättre. Okej?
Mes-jumper !!
Milda makter! Jag hade aldrig räknat med en sådan spinoff på min kommentar. Djupa är ni också. Ni måste vara mentalt understimulerade. Låt mig erbjuda en brasklapp för er livliga diskussion. Det ni håller på med kan närmast jämföras med viskleken.
Inledningsvis så vill jag poängtera att Fredrikas åsikt är enligt normen absurd. Många människor fnyser åt tanken att utsätta sig själv för fysisk utmaning. Min far brukar uppmana 'Du måste vara rädd om kroppen!' när jag berättar om ett lopp jag ska springa. Analysera gärna ni, jag har ingen aning vad han menar. Endast med brist på empati finner man lätt Fredrikas ord provocerande.
Mitt sätt att tolka 'Vara fri', 'maximera sin frihet', 'smakat på vidderna' och 'fri från gränserna' är att göra sig fri från sina fysiologiska hinder. Abstrakta begrepp som i detta sammanhang är förankrade i psykiska kampen mot mental och fysisk utmattning. Metaanalysen är att Fredrika menar det hon säger tämligan ordagrant:
Vara fri - Kunna springa dit man vill
Maximera friheten - Kunna springa så långt man vill
Smakat på vidderna - Erfarit den där extrema utmattningen
Fri från gränserna - Det mentala och fysiska potentialet
Det är nu fritt fram att tolka och kritisera min tolkning. Speciellt av dig Fredrika!
- Den som ger sig ut för att jogga och må bra har aldrig smakat på vidderna, utan nöjer sig med den värld såsom den ter sig fram till den synliga horisonten.
Jag finner detta uttalande motsägande. Fredrika, kan du med hjärtat påstå att du med någon annan anledning än just 'må bra' ger dig ut till startfältet? Låt dig själv inte luras. Hur mycket du än torterar dig själv kommer syftet vara fylla den där hungern. Du mår bra av jakten, stillas av bytet och blir snabbt hungrig igen.
Vi kanske borde diskutera existentiell filosofi när vi ändå är inne på ämnet...
Det, Stefan, var faktiskt riktigt intressanta tolkningar och/eller frågor, som Fredrika med glädje tar sig an att kommentera. Vi är alla nyfikna på hennes svar. Att diskutera existensiell filosofi med speciell inriktning på löpning, är dessutom hennes favosysselsättning, varför vi har spännande dagar att se fram emot. Vi andra som synts här den sista tiden har inte tid. Vi har mer än nog av intellektuell stimulans i våra ordinarie liv.
Dessvärre, Stefan, tvingas jag göra dig lite besviken på spinoffeffekten av din förra kommentar. Det enda jag kläckte ur mig för egen del var:
"Till slut hoppas jag att Stefan inte menar att det är någon av kommentatorerna här ovan som ska skämmas. Här har ingen blivit "arg över att någon annans uppfattning inte ser exakt likadan ut som sin egens". De som varit lite kritiska mot Fredrikas skenbara generaliseringar har gjort precis tvärtom, det vill säga precis som Stefan betonad det subjektiva i begreppet frihet".
Men å andra sidan var de orden de viktigaste som skrevs här dessa dagar.
Alexandria 11 juni 2009.
Holymoly, jag har närt en orm vid min barm!
Det här är så "inte roligt längre" att det har blivit just roligt. Jag som ska springa jättelångt på lördag, hur skall jag hinna svara på allt det här?! :-)
Fyrtiotre kommentarer. Och då lyser ändå många av stammisarna med sin frånvaro. Tror fan det ;)
Men för all del, keep 'em coming. Skall försöka sätta tänderna i den här palsternackan så fort jag kan. Okej?!
Sammanfattning:
Jag förstår inte varför ett "jag" skulle vara mer "uteslutande" eller "alienerande" än ett "man" eller något annat mer generaliserande. Ordet "jag" säger ju över huvudtaget ingenting om någon annan. Jag kan inte se varför inte även ett "jag" skulle tillåta varje läsare att för en stund ikläda sig Fredrikas persona och hennes glasögon och därigenom berikas med ett annorlunda perspektiv (för att delvis använda hennes ord). Varför Fredrikas "jag" skulle bli mer blottlagt här, än när ordet används på alla andra ställen i hennes blogg, ser jag inte heller.
Om Fredrika kallat sig "jag" i stället för att skriva "En löpare måste..." eller "Den som...", skulle hon få precis samma positiva kommentarer som hon nu fått. Hon skulle vara lika härligt inspirerande.
Däremot skulle hon ha sluppit bli missförstådd, ty om några varit lite undrande eller kritiska, är det inte för att det skulle vara "provocerande att diskutera frihet" i sig, eller för att de skulle ha något emot Fredrikas syn på sin egen frihet, utan för att de tyckt att hon uttalat sig om deras.
(För att föregå med gott exempel har jag här frångått min vana att tala om mig själv i tredje person).
När snitsaren talar, darrar bloggosfären!
Okej, och nu har vi nått precis den punkt där jag lackar ur. Nu är jag redlig trött på synpunkter hur jag skriver, eller inte. Så ge fan i det. Punkt.
Och ja jag tänker fortfarande besvara de frågor som faktiskt kvarstår. När jag får tid & lust.
Jag skulle bli glad och tacksam om någon i en kommentar på min blogg försökte förklara missförstånd som berodde på "hur jag skrivit". Det skulle betyda att man tog mig på allvar och att de kände att jag tog dem på allvar.
Du tänker inte alls besvara de frågor "som faktiskt kvarstår". Inte mina och inte en del av de övrigas. Du förklarade just varför.
Missförstånd som beror på hur jag skrivit säger Snitsaren. När jag läser kommentarerna på mitt inlägg ser jag faktiskt inte ett enda sådant missförstånd. Det jag ser är ett allvarligt försök att förstå, i det här fallet av dig i egenskap av jumper. Bureborn skriver en kommentar baserat på sin tolkning, som man i någon mening kanske kan kalla missförstånd. Den frågan tror jag Bureborn och jag var fullt kapabla att reda ut själva, och vad Bureborn sedermera tycker om inlägget i det eventuella ljuset av mitt svar är helt upp till henne själv.
Jag skrev ett svar på dina första kommentarer redan 3 juni där jag förklarade min syn på inlägget. Du var nöjd med svaret då, men har uppenbarligen ändrat dig. Det har däremot inte jag. Att jag väljer mitt språk, min dramaturgi, mina pronomen fritt på min blogg hör liksom till det hela. Det händer att jag skriver inlägg där det är viktigt för mig att en läsare förstår mer precist vad jag menar (till exempel när jag diskuterar löpteknik eller uppbyggnad av skor), andra gånger flyger orden ur tangentbordet av ren skrivarglädje utifrån vad som helst som inspirerat mig. Då har jag inget större behov att bli "förstådd", det är som att lägga upp ett fotografi ungefär. Jag vet att tillräckligt många kommer att känna igen sig - eller någon annan - i mina tankar för att det blir i någon mening njutbar läsning. Eller ibland, som i det här fallet, irriterande för somliga. Av tretton kommentatorer var det endast gänget i Snitsarbo (här räknat som en person) och Bureborn som fann mina formuleringar störande. Till och med Sandra, som inte håller med mig för fem öre, fann behållning i det jag skrev. Så av vilken anledning skulle jag vara tacksam över att du försöker tala om för mig hur jag kan undvika "missförstånd" på grund av vad/hur jag skriver? För det blir jag verkligen inte, jag har inte det minsta behov att få mina ord "fixade", vare sig utifrån personliga/allmänmänskliga, filosofiska eller litterära kriterier. Snarare tycker jag det är direkt fräckt av dig och tycker det är ett förmätet tilltag utifrån de faktiska förutsättningar (= en exceptionellt välskriven blogg, övervägande nöjda & glada läsare, och inte minst, en nöjd bloggare som gillar sitt eget inlägg skarpt). Visst, jag kan leva med det eftersom jag gillar när människor har starka åsikter, men då får du också leva med att jag ryter ifrån när du insisterar trots att jag vänligen men bestämt betackat mig för den sortens synpunkter. Det är som om jag skulle kommentera din blogg med "om du skulle använda ett mer tidsenligt och lättare språk skulle du kanske få fler läsare". Vad skulle då bli av Hemma hos farbror Steffe? Ett Mähä blott, och katastrof. Antagligen upplever du det inte som att du kritiserar hur jag skriver min blogg, men i praktiken är det just vad du gör - läs gärna din kommentar som fick mig att lacka ur igen. I mina öron är den bara makalöst självgod och fräck, sorry.
Jag har vidare en genuin ambition att gå igenom dina inlägg för att försöka förstå vad du vill och vad du menar (har jag inte alltid gjort det?!), och jag förstår inte vitsen med att döma ut det försöket på förhand.
Lycka till på äventyret i morgon!
Well roared!
Snitsaren tackar för den nyttiga lektionen. Han brukar berömma sig av att känna människorna, men inser nu att han ännu är långt ifrån fullärd.
Några klarlägganden:
Snitsaren har inte ändrat sig kring din kommentar den 3 juni. Han har grymtat i tysthet ända sedan dess. Det var jumper som svarade den gången och då bestämde sig för att respektera dig och vara nöjd. Han insåg tydligen också att han varit alltför beskäftig i den uppföljande kommentar, till vilken du uppmuntrade honom. För det bad han om ursäkt och snitsaren hoppas att du inte har något otalt med den olycklige stackaren. Han är en i grunden hjärtegod människa, som du måhända märkt när du någon gång träffat honom. Asgam är mer känslig och lättstött. När någon en gång anklagade honom för att ha handlat "lågt", lämnade han landet. Nu tycks han livrädd för att bli kallad "småsint". Om han fått denna din senaste kommentar, hade han troligen tagit livet av sig.
Med snitsaren är det annorlunda. Han mår bara bra av en tillrättavisning och när den därtill, som din, är både informativ och välskriven är han uppriktigt tacksam. Att du bjuder honom på ditt temperament, gör honom rörd till tårar, ty han är inte van vid att bli tagen för en riktig människa.
Snitsaren har på din uppmaning läst igenom sina två kommentarer och finner dem sakligt korrekta. Oklarheten kring ordet "jag" hade han haft ögonen på länge och nu fick han äntligen förklara sina tankar inför den församlade bloggosfären. Att det skedde på din bekostnad var olyckligt men absolut inget han avsåg. Snitsaren är i sina egna ögon en kuf som ingen riktigt tar på allvar och när någon så gör, blir han tagen på sängen.
Att snitsarens kommentar var självupptagen är en självklarhet. Om snitsaren inte var självupptagen, vore han inte snitsaren. Fräck är han sällan avsiktligt men att hans kommentar var fräck har du intygat som det viktigaste vittnet. Snitsaren berömmer sig som tidigare nämnts av att känna människorna, men likväl är han uppriktigt förvånad över att han skrivit något elakt. Han trodde att du kände till hans egenheter och själv skulle han inte bli ett dugg arg eller stött om någon klagade på hans sätt att låta skriva sin blogg. Om någon läsare kände sig angripen, skulle han givetvis försöka reda ut alla oklarheter, men annars skulle han tacka för visat intresse och fortsätta som förut. Om du ville ösa lika mycket galla över snitsarens blogg som över denna lilla kommentar, vore han lycklig. Hans blogg håller på att självdö och med den kommer han själv att förintas, ty till att kommentera andras bloggar duger inte hans sätt att skriva.
Trots att du uttryckligen bett snitsaren ge fan i det, vill han ändå säga att han tycker mycket om ditt sätt att skriva.
Tack Fredrika!
Glömde:
Snitsaren dömer inte på förhand ut dina försök att besvara frågor. Han menar bara att en del frågor, till exempel snitsarens kring ordet "jag", är utdömda av dig. Eller tänker du svara på dem också?
Rättelse:
"Sakligt korrekta" bör vara "i huvudsak sakligt korrekta". Du anser att snitsaren överdriver när han talar om "missförstånd" och det kan vara så. "Oklarheter" eller "svårigheter att förstå" kanske hade varit bättre.
Inser du inte att du gör dig oerhört löjlig när du fortsätter att kommentera mitt i natten?
Snitsaren gör sig inte löjlig. Han är löjlig. Enligt Oddvar Moen är våra roller förutbestämda och snitsarens är att vara så inskränkt och självupptagen att han blir löjlig.
Jag tror att det är snitsarens dödskamp vi bevittnar.
Är det så illa?
Nej då, snitsaren gör bara sin obligatoriska reverens.
Inför vem?
Inför bloggens ägarinna. Snitsaren vill att hon ska skratta igen.
Jag tror inte att Fredrika tycker att du är rolig, när du fjantar dig så där.
Vad ska jag göra då? Jag vill kunna skoja som du, Tildo.
Anmärk på hennes sätt att skriva en gång till!
Det vore humor!!
Tycker hon att jag är rolig då?
Javisst. Det var roligt redan förra gången, fast det fattade hon inte då. Jag skrattade i brallan
Jag törs inte.
Jodå, hon blir glad.
Va! är du vaken så här dags? Ska inte du springa jättelångt idag?
Gaah! Gå och lägg er! NU!
Det är en vacker dag, och det råder frid i universum.
(Kommentarer som skrivs i mitt namn av annan person tas av princip bort, sorry.)
Jädrar i spenaten, den riktiga tanten var vaken !!!
Fy tusan, nu har vi en blå och en svart Fredrika efter oss och dom ser inte glada ut! Kom snirro vi drar!
Men visst såg det ut som om den blåa skrattade lite?
Mmm, men hon börjar snart gråta igen om ni inte lägger er.
Det kan du ju inbilla dig.
Jag tycker att det är fusk att ta bort kommentarer så där. Då blir det ju fel på det som dom säger. Fredrika är fuskig.
Hon sa "Gaah" till oss vad betyder det?
Det betyder "I love you" på ultraspråket.
Usch vad trött jag är!
Kom igen snirro! 77 kommentarer. Vi har rekordet inom räckhåll.
Nej, jag måste lägga mig. Jag är så trött.
God natt då tråkmåns!
Ack stackars Fredrika!
På semester i Finland tittar jag av en händelse in på din blogg och upptäcker förfärad vad som hänt. På snitsarens blogg har det rått semesterstiltje, men det lugnet var uppenbarligen bedrägligt. Snitsarens sköterska har varit bortrest och jumper har enligt uppgift haft ont i nacken och inte orkat sköta den uppgift han ålagts i min frånvaro. Tydligen har snitsaren lyckats ta sig upp till tangentbordet och skrivit några kommentarer själv med olyckligt resultat. Annars brukar jag sortera bland hans infall för att undvika att han trampar i klaveret.
Snitsaren är en god människa och äger såväl självkännedom som förmåga att förstå andra, men som alla i snitsarbo, är han bunden vid sitt öde. Som han själv redan beklagat är hans roll att vara den inskränkt självgode, som envist driver sina teser och håller sina monologer. Du skrev att en fri människa för dig är "en människa som lever utifrån sina egna fria val, inklusive konsekvenserna av dem, och som gör detta i varje stund". Alla vi gamla stötar i snitsarbo tittar längtansfullt efter den friheten, ja till och den skenbart fria Tildo är tvungen att spela sin roll hur ogärna hon än vill. Att hon nu skulle lura ut snitsaren på ännu fler dåligheter i natten, var bara att vänta utifrån de spelregler som gäller.
Min egen roll är att krypa och vara underdånig, men i denna stund behöver jag inte anstränga mig för att beklaga och ta på mig hela ansvaret för vad som hänt. Jag är ledsen för att du fått ditt blogginlägg misshandlat och utrymmet för kommentarer nersölat. Mest synd är det om de stackars övriga kommentatorer som hamnat i skymundan eller rentav inte vågat sig hit . Om jag kan gottgöra dig och dem på något vis vore jag evigt tacksam, men jag anar att all tid för gottgörelse är förbi.
Jumper, vars tankar annars mest går till dem som idag kämpar i Roslagens regn, meddelar på telefon att snitsaren nu sover som ett barn medan Tildo hastigt och lustigt givit sig av till Norrtälje.
Snitsaren har en svår tid. Han anar att han låtit skriva det sista inlägget på sin blogg och att han, så som det står skrivet, kommer att dö med den. När jag frågat vad det ska stå på hans gravsten, har han svarat:
Jag har också sett vad som hänt och jag tar självfallet på mig min del av ansvaret. Jag borde ha sett till snitsaren bättre och för säkerhets skull flyttat datorn högre upp. Tildo har jag som du förstår ingen makt över.
Du skriver att du vill besvara alla frågor som faktiskt finns kvar. De frågor jag ställt har jag fått ambitiösa svar på och jag har i efterhand känt mig nöjd och tacksam. Om du ägnade mig ännu mer uppmärksamhet, skulle jag bli generad, med tanke på vad min försumlighet nyss ställt till. Det finns så många andra som behöver din tid bättre. Möjligen kunde du skriva ett par snälla ord till min vän Asgam. Jag tror att han är lite ledsen.
Jag skiter väl i henne!
Ja, som du hör, han är nog lite ledsen.
En vacker beskrivning av friheten som löpning erbjuder. Tråkigt att/om GAX är på väg att läggas ner. Hade hoppas kunna köra 100 miles där om ett eller ett par år.
Till människan bakom Butlern/Snitsaren/Tildo/Asgam/Jumper:
Allvarligt talat så finns det gränser för hur mycket av din personlighetskluvna dialog som det passar sig att publicera på någon annans blogg. I lämpliga doser är ditt litterära/psykologiska experiment både roande och i viss mån intressant, men här har du i min ögon gått över gränsen med bred marginal.
Hej Gunnar!
Varken jag eller någon av mina vänner och ovänner i Snitsarbo, förstår vad du menar med människan bakom oss. Det är sant att vi känner ett nära släktskap, men vari detta består kan vi som enskilda människor inte överblicka.
Som min vän butlern nämnt har vi fått oss vi våra roller tilldelade och någon gång har det ryktats om "storylineförfattaren" och "regissören", men någon "ansvarig utgivare" känner vi inte till, vilket dock på intet sätt behöver betyda att han eller hon inte skulle finnas. Om sådant kan vi enkla aktörer på scengolvet bara spekulera.
Om jag tolkar din kommentar så att de fem uppräknade personerna från Snitsarbo i sina kommentarer och inbördes dialoger på denna blogg tillsammans med bred marginal har överträtt en gräns för vad som passar sig, blir min konstruktiva motfråga, när ungefär den överträddes och vari överträdelsen bestod. Gissningsvis hände det efter kommentar nummer 27, där Fredrika skrev:
"Hej lovebugs, jag älskar när bloggen börjar leva sitt eget liv långt utanför min egen hjärna. Puss".
Utan att jag på något sätt finner något fel i din omtanke, törs jag säga att du ser till att redan låsta dörrar är stängda. Någon upprepning behöver du inte frukta, vad mig, Butlern, Asgam och snitsaren beträffar. Jag har bett om ursäkt för min försumlighet och Butlern har nästan slagit pannan i jordgolvet. Vi har sett till att snitsaren fortsättningsvis inte kommer åt datorn och Asgam har enligt vissa rykten gått in i det stora mörkret. Någon makt över Tildo har däremot ingen av oss andra. Att man inte får kommentera i andras namn visste hon naturligtvis redan. Varför skulle hon annars ha gjort det. Nyss skrev hon en kort kommentar till Gunnar, som jag dock lyckligtvis hann knappa bort.
Om jag, för att fortsätta att vara konstruktiv, ber bloggens ägarinna att välja en av oss från Snitsarbo att i fortsättningen ensam kommentera denna blogg, vem väljer hon då?
Alltmer osäker på vem jag är och om jag över huvud taget finns till vänder jag mig till snitsaren för att få råd. När jag frågar vad Gunnar egentligen kan ha menat med sin förbryllande kommentar, svarar snitsaren:
"Snitsaren uttalar sig helst bara om det han ser och vet. I en kommentar till en för snitsaren okänd person talar Gunnar först mer allmänt om vad i en viss genre som "passar sig att publicera på en annans blogg" och ger därefter sin syn på vad som hänt specifikt på denna. När det gäller den första utsagan är snitsaren glad att Gunnar talar om "gränser" i plural, ty vad som passar sig skiftar naturligtvis från blogg till blogg. På snitsarens egen är de flesta slags kommentarer tillåtna för att inte säga önskvärda och måhända finns det andra lika öppna bloggar någonstans där ute i bloggosfären. Att några av de dialoger som förts i kommentarerna på denna blogg varit opassande i Gunnars ögon, är en åsikt så god som någon. Om den, vilket vore värre, delas av bloggens ägarinna, undandrar sig snitsarens bedömning. Ehuru irrelevant i sammanhanget, lutar snitsaren själv alltmer åt Tildos åsikt, att det som hänt på denna blogg, passande eller ej, i varje fall varit "vansinnigt roligt"".
Det är mycket som kan vara "vansinnigt roligt" om man är tillräckligt okänslig för sin omgivning.
I mina två långa svar med åtminstone en konstruktiv fråga, tar Gunnar fasta på snitsarens lilla bekännelse på slutet.
Snitsaren svarar att det var ett medvetet lockbete. Han säger att han hade väntat just detta svar men hoppats att det skulle utebli. Han hade till och med i förväg skrivit ner orden: "Vad är det som är så roligt med att att såra sina medmänniskor". Snitsarens väl förberedda svar lyder:
Att snitsaren tycker att det var "vansinnigt roligt" är inte ett tecken på okänslighet utan snarare tvärtom på känslighet och medmänsklighet och det roliga ligger naturligtvis inte i att någon far illa. Det är först när snitsaren anar vad i synnerhet han och hans vänner ställt till som han uppfattar det tragkomiska. Han skrattar inte ÅT någon, utan MED de de olika aktörer som försöker kommunicera med varandra men hela tiden säger fel saker och bara gör allting värre. Jumper och Asgam törs inte tala i egen sak utan bara för varandra men tar ständigt i alldeles för mycket. När allt ser ut att ha lugnat sig, kommer snitsaren själv med den allra olämpligaste kommentar man kan tänka, som följdriktigt får Fredrika att bli rasande. Det är inte att Fredrika blir sårad och arg som är roligt, så enkelspårig är inte snitsarens humor, utan det roliga ligger i snitsarens omedvetenhet och klumpighet. Den som skrattar med David Brent eller Larry David, förstår vad snitsaren menar. Snitsarens nattliga ambition att få Fredrika att skratta igen och Tildos strävan att tvärtom locka ut honom på nya dåligheter är också komiskt rörande i efterhand. Tildos två försök att skriva i Fredrikas namn är naturligtvis medvetet genomskinliga eftersom namnet blir svart och bokstäverna inte kursiva. När så helt oväntat den riktiga Fredrika dyker upp blir till och med Tildo ställd. Och nog fanns det väl, som snitsaren tyckte sig ana, ett litet skratt i Fredrikas svar. I varje fall är det, i snitsarens ögon, hon som tar hem spelet till slut. De ursäkter och tafatta förklaringar, Butlern och jumper kommer med tål att läsas igen och Asgams och jumpers avslutande korta kommentarer rymmer mycket psykologisk visdom. Till och med Gunnars försök att vara bestämd och sätta gränser blir lite ofrivilligt komiskt i sitt sammanhang.
Snitsaren är tillräckligt rik för att kunna se och skratta åt allt detta utan att för ett ögonblick blunda för det lidande det kan ha åstadkommit. I själva verket har han tänkt mycket på Fredrika och funderat på hur han och hans vänner ska kunna nå henne för att om möjligt ställa allt till rätta.
"Det är mycket som kan vara "vansinnigt roligt" om man är tillräckligt okänslig för sin omgivning".
Så enkelt att bara dra till med en sådan kommentar.
Jeez!
Ett lite lättare samvete. Inte frihet kanske, men ett slags befrielse!
Jag mätte upp 15 km till vår sommarstuga från din startpunkt och gissar att du håller 7-tempo. Du startar 21 så vid 22 kan jag vänta på dig vid stenshuvud om du vill ha sällskap till baskemölla.
N'batha: DONE DEAL!!! :D
Är på plats förresten - har du lust att skicka mig din mailadress? gullfot_gmail.com
Sara: ett ord säger mer än 93 kommentarer ;)
Niklas: Tack! Vi får tänka som så att när det är dags för oss på 100 miles har det dykt upp något nytt alldeles fantastiskt. Det gäller att fånga utmaningarna i stunden... det finns mycket skönhet i förgängligheten. Gax 100 blir extra vackert i och med att det inte kommer att finnas kvar i sin nuvarande form.
Stefan: du har lyckats med en alldeles utomordentligt träffande tolkning och jag förstår egentligen inte att det var så svårt för andra att se det enkla. Jag är inte på långa vägar så pretentiös som en del verkar tro (eller önska?).
Därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas fler (närliggande) tolkningar som jag skulle kunna skriva under på med samma oförblommade gillande. En snapshot av ens tankar kan rymma hela universum; det är förmätet av mig (och ointressant) att dissekera skönheten i en känsla.
Men över till din fråga i sista stycket: jag har svårt att ärligt erkänna att det är för att 'må bra' som jag ställer mig på startlinjen. Faktum är att vore det inte för mina långsiktiga mål så skulle jag för det mesta sakna motivationen att ens ge mig ut på en lättjogg. Samtidigt är jag tacksam över förmågan att göra var och varenda av mitt steg till ett eget äventyr.
Min hunger är en tillfredsställelse i sig. Måtte jag aldrig stilla den.
Just nu, där jag sitter bland de böljande sädesfälten en ynka kilometer från Ales stenar och hör vinden slita i taknocken vill jag bara en enda sak, vara en del av denna vidunderliga skönhet. Fan ta schemalagda vilodagar!
Jumper/Snitsaren/Asgam/Tildo/Fredrik/Butlern: jag tänker inte bemöta dina kommentarer eller personligheter eller roller var och för sig, du är en och samma person, och även om det är roligt med kasperteater ibland så kan regissören inte kräva att publiken skall vara lika entusiastisk som "aktörerna". Att diskussionen blev tröttsam och bitvis otrevlig har du redan förstått; att uttrycka sig småspydigt eller rent av avundsjukt över hur jag bemöter andra kommentatorer och dessutom "skämta till det" genom att skriva kommentarer i mitt namn var däremot klart över gränsen för vad jag accepterar på min blogg, även om jag uppskattar en livlig kommentarsarena. Jag har inga fastställda regler, men litar på att människor följer allmän nätetikett - att spamma ner ett kommentarsfält under en helnatt är inte okej. De flesta av oss här är för gamla för att vara uppvuxna med internet, men ändå har vi på någotvis lyckats anamma gällande spelregler. En god vän till mig har förtydligat vad som gäller för just hennes blogg, och det är tänkvärd läsning för någon som känner sig osäker: Innan du kommenterar Jag har inte tänkt göra något liknande för min egen blogg, men förhoppningsvis fattar ni grejen. Jag hoppas vi kan fortsätta munhuggas här, fast under någotsånär rimliga former.
Vad gäller sakfrågorna är jag i anbetrakt av textmassorna som Snitsarbo genererat osäker på var vi tappade tråden. Jag ber därför om ursäkt om jag missar någon väsentlig öppen fråga (det går bra att påminna mig då utan att behöva skämmas). Asgam förnekar att det Snitsaren upplever är flow, men samtidigt vill jag insistera på att 'hans "hängivenhet" eller "besatthet"' som 'handlar om långvarigt mödosamt arbete, där "flow" i bästa fall kan uppträda ibland' ligger mycket nära Csikszentmihalys flowbegrepp och dess förutsättningar. Bara som ett litet pockettips i periferin så här i sommartider.
Hoppla, ser ut som länken fallit bort - den skall vara http://kontaktsporter.wordpress.com/las-har-innan-du-kommenterar/
Jag kunde inte motstå frestelsen...här är den _hundrade_ kommentaren!! ;)
Ser fram emot nästa inlägg!
Hälsningar från Freiburg! G :)
Kom spontant på den här gamla godingen:
"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."
Tyvärr inte direkt ut minnet, kommunala skolorna anser det inte så viktigt att memorera poesi. Tack och lov kanske. Men fint ändå.
Dog bloggen efter att vissa personer tog över den via kommentarsfälten? Tråkigt i såfall.
Vi får hoppas att det beror på sol, sommar och semester och att bloggandet återgår till sitt vanliga tempo.
Samtidigt, med bara en månad kvar till GAX, blir det aktuella blogginlägget allt aktuellare för varje vecka som går. Sol och sommar, javisst, men tydligen (enligt funbeat) tillbringar blogginnehavaren sin semester på GAX-banan, där det ena mastodontpasset efter det andra avverkas. Man blir inte bara imponerad utan också lite avundsjuk. Men en bloggrapport efter den 15 augusti törs vi kanske hoppas på?
GunnarC: grattis och välkommen :-) (så var alla kommentarer till någons glädje i alla fall ;))
Micke: imponerande minne trots allt. En riktig trailultradikt! :D
Dunceor: här ska ingen dö. Men visst tröttnar man ibland och tappar lusten att gå in på sin egen blogg. Jag är bara människa, och livet är fullt av annat kul som temporärt lockar mera. Vi får hoppas att det inte händer igen. Fortsättning kommer snart på en blogg nära dig!
Ultrajumper: är det rapporter ni vill ha är det bara att titta i träningsdagboken, som för övrigt fulstreamas här till höger. På bloggen vet ni aldrig vad som väntar, och när. Inte jag heller, för den delen. Min musa är ett nyckfullt litet stycke.
Lyckos du som får trampa på den österlenska marken, själv försöker jag låta fötterna tugga värmdös berghällar. Svårsmält granit, men trevligt som omväxling. Alltid nära till ett bad.
Men något långt verkar inte finnas i kroppen i detta nu. Jag får fortsätta att drömma om gax i eviga tider, medans andra får springa den.
Men nästa år... då jävlar... minst hundra meter slätt ska det bli :)
Run softly and carry a beagle!
Sorry Fredrika. Jag tog miste på hur länge vi skulle stanna i skåne. Vi är sista veckan på semestern i eskilstuna nu och drar sedan till Sthlm. Lycka till dig! Synd, det hade varit kul att dra dig en stund.
Hoppsan !!:
Temporary results finished - see results. COngratulATIONs to all participants. More info and photos to come. Winners are Jan Vajøj and Emelie Andersson for 100 miles and Jan Hansson and Fredrika Gullfot in the 50 miles.
Shit, du vann! Grattis :)
Jag visste väl att tanten skulle vinna! Grattis !!
Grattis! Grymt gjort.
Kan du inte öppna ett nytt gratulationsinlägg, så man slipper leta sig ner hundra kommentarer för att gratulera. Det är ju nästan lika jobbigt som att springa GAX.
Tack tack :-)
Ha ha !! Du är slagen!
Snitsaren: 115 kommentarer.
Gullfoten: 114 kommentarer.
Skicka en kommentar