Man kommer inte undan svärtan. Den där svärtan, som sitter så djupt att jag anar en symbios med själen för att kanske inte kalla det innersta jaget självt. Hade det varit förr hade jag satt mig vid en bardisk, beställt några glas svalkande vin och ringt upp ett potentiellt ragg. Tagit desperata halsbloss, dragit på volymen och bara velat slita sönder och samman mig själv inifrån. Frustrationens gift i mina ådror.
Jag hade planerat några vilodagar för att kunna köra ett par längre back-to-backpass i helgen, men vid tiotiden har min narkomaniska trängtan vuxit sig så stark att jag inser att inget annat kan rädda min förtappade själ just nu än att ge mig ut och springa skiten ur mig. Trotsa halkan, på med x-talons.
Det tar inte många minuter innan jag slår Maffetone på käften och drar iväg i precis det tempo jag själv känner för att springa i. Inte en blick på klockan, bara låta benen gå. Volymen på högsta. Av med mössa, handskar, så småningom även jackan. Fri, FRI, känna elementen pina min hud, slita i håret och bita i händerna. Inte är det läge för någon jävla streakrunda heller, jag inser att om jag inte springer förbi röda ängeln vid Danvikstull, vem fan är jag då.
Finns det något vackrare än Stockholm på natten, i dis och med bäcksvart stilla vatten? Och benen springer. Springer, springer. Nöjer sig inte med milen, nej, pressar ner några till. Ja. Ja, såhär är det, jag är jag, hur har jag kunnat glömma, hur har jag kunnat bända mig. Allt kommer att bli annorlunda - allt. Allt det här har bara varit ett preludium till något som jag knappt kan formulera själv, men just i den här stunden har jag fötts som löpare, som jag, för jag har giftet i mitt blod, och jag vet att tanka dess styrka. I morgon kliver jag upp och iklär mig Athenas rustning, krigarnas och vishetens gudinna. Och jag vet att det nya livet börjar nu.
23 januari 2009
Giftet i mitt blod
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
det här var fan i mig läskigt att läsa. som att läsa sina egna tankar. precis rätt i tiden också.
/krigarkvinnan
Så kommer en stacklars jumper och ska hälsa på i din blogg. Han ser fram emot en trevlig stund som vid besök på normala bloggar, men så snart han gläntar på dörren möts han av en tornado som får honom att tappa masken. Att han aldrig lär sig.
Vad har en vanlig löpartönt, som ser fram emot trevliga långpass med karta och matsäck, att säga, när Fredrika har drabbats av något bortom hans erfarenhet och fattningsförmåga. Om han någonsin upplevt någon känsla, liknande hennes, kan det bara ha varit för mycket mycket länge sen.
Att fråga hur du mår idag på morgonen, känns lite påträngande. Är rustningen intakt? I själva känslans kärna finns gissningsvis inte någon plats för någon "plan B".
Om du anar någon ironisk kritik i denna kommentar, finns den bara hos dig själv. Jag är inget annat än ärligt förundrad.
Så läser jag igenom ditt inlägg igen efter några timmar och märker att stormen har bedarrat och plötligt blir din aha-upplevelse fullt begriplig: Löpning som frihet, inte som tvång.
Jäkligt intressant Magda. Jag kanske inte behöver säga så mycket mer då, från en krigarkvinna till en annan.
Jumper - stacklars må vara en ofrivillig felskrivning men ett underbart nyord. Jag är förvånad över att du väntar dig en normal blogg när du surfar in på ultraschmultra. Den ambitionen har jag aldrig haft. Och nej, jag läser inte in några ironier i era kommentarer - däremot är det fritt att läsa in vad ni själva ser i bloggen. Det är mig en ära.
Att jumper blev lite omtumlad och tappade lösskägget på morgonkvisten, var bara nyttigt för honom. Om han söker total begriplighet och identifikation, letar han nog på fel blogg och hans självironi är inte alltid klädsam. Vi får ta honom som den ytlige löpare han är.
Snitsaren som anser sig bättre känna människorna, och vars blogg heller knappast kan beskyllas för normalitet, anar en djupare känsla i inlägget än den enkla tolkning jumper lanserar.
En enkel butler nöjer sig med att tacka för inlägget. Uppfödd på snitsarens enahanda, knastertorra diet, är han glad varje gång han får smaka på ett nytt välkryddat och näringsrikt inlägg här.
Tildo får svara för sig själv.
Ja Fredrika - det DÄR är löparfrihet på sin yttersta spets - precis i min smak (fast det gissar jag att du redan vet :D).
Åt helvete med klockor, vantar, scheman, pulsintervaller och allt vad självkontroll heter. DÅ blir jag hänförd, salig och springer på extasens rand. Nirvana!!!!! :-)
Nu måste jag torka tårarna och samla ihop mig - dina ord rör vid min själ.
Du skriver det jag tänker, känner, andas, är. Tack! Endast en löpare förstår giftet, beroendet, behovet, kärleken och längtan till och av löpningen. Inbillar jag mig iallafall ;)
Där ser man vad alltför strikt Maffetonediet kan göra med en Ultraschmultra. Frustration och ångest när den är som störst och sannast. Befriande! Tack för att du delar med dig.
Dina formuleringar är ren och skär poesi! Danke schön!
Skicka en kommentar