Varför Spartathlon

Hjärnan är en lustig filur. Särskilt de delar som är mer eller mindre dolda för vår medvetna tankeverksamhet, men som har sådan ohygglig betydelse för hur vi egentligen fungerar som människor.

Ta det här med "inte". Det sägs att det undermedvetna inte förstår ordet "inte", med det klassiska exemplet att om jag säger "tänk inte på en rosa elefant" så kommer du att tänka på, just det, en rosa elefant. Jag har själv fått erfara just den effekten med mycket ödesdigra konsekvenser för mitt framtida liv.

- Halvmarathon är en distans som i princip alla människor kan klara av,
skrev Anders Szalkai, mitt undermedvetna gick loss på det som en projektil och efter bara några dagar (och ännu färre löpkilometrar) hade jag anmält mig till min första halvmara.

- Spartathlon är något *inte* alla människor kan klara av,
sa Rune Larsson, återigen stack mitt undermedvetna iväg och några dagar senare hade "det" bestämt att jag skulle springa Spartathlon. För "inte", det ordet förstår ju den delen av hjärnan just inte. Den delen av hjärnan tror fullt och fast att det Rune sade om Spartathlon var typ samma sak som Szalkai sade om halvmaran.

I flera veckor, eller snarare månader, var jag besatt av tanken på Spartathlon. Det pågick en hård brottningskamp mellan mitt undermedvetna och mitt medvetna. Det spelade ingen roll hur mycket jag vädjade angående min ålder, mina fysiska förutsättningar och mina föreställningar om ett roligt liv i övrigt, Spartathlon hade pluggat in sig som en kil i hjärnan, mitt emellan mitt rationella jag och mitt undermedvetna, och växte sig allt starkare. Till slut gav jag med mig. Det var ingen idé att fortsätta åsamka mig detta schizofrena lidande, det var bara att inse att det var dags att fatta ett beslut (som ju någonstans innerst inne ändå redan var taget), och sedan börja fila på strategin.

Efter mitt beslut hade jag ångest i flera dagar. Regelrätt ångest, sådär att jag fick kallsvett och svårt att sova och med hjärtat i halsgropen kände skräck över vad jag hade gjort. För nu när jag hade bestämt mig fanns ju ingen återvändo. Livet hade plötsligt tagit en helt annan vändning, där allt annat skulle få stå tillbaka för detta märkliga beslut att någon gång i femtioårsåldern springa ett 246-kilometerslopp med hårda kvalregler och där typ endast 30% av de startande också slutför. Och ändå kändes det som ett av de mest meningsfulla beslut jag någonsin fattat i hela mitt liv.

Tio år har jag på mig, det är den tid som det sägs ta för att vara på toppen av sin förmåga som långdistanslöpare. Nio och ett halvt kvar från den dag jag bestämde mig, då med knappt lika många totalt sprungna kilometer i benen som loppet självt. Uttrycket "med en dåres envishet" har då sannerligen fått en helt ny innebörd i mitt liv.

Den där Rune Larsson borde banne mig vara barnförbjuden för undermedvetanden som inte har vett nog att uppfatta ordet "inte".