Pose revisited

Förra helgen var det dags - min andra Pose-klinik, denna gång i Odense i Danmark. Gruppen var dubbelt så stor som i höstas (tyvärr), trots det var jag återigen enda tjejen. Hallå, brudar!!?!

Den inledande videoanalysen visade med smärtsam tydlighet att mitt nuvarande löpsteg ännu är en bra bit från idealet. I och för sig hade idealet av någon anledning skärpts något i förhållande till i höstas; nu var det plötsligt Michael Johnson som gällde som ju i princip landar i pose, medan det förut var helt okej för att inte säga eftersträvansvärt med en-en och en halv frames fördröjning (filmat med 30 frames per sekund). Den ynka trettiondels sekunden betyder mycket vill jag lova... Mina knän var dock åtminstone föredömligt böjda i landningen, vilket innebär att jag sedan i höstas alltså gått från ett kasst men snyggt löpsteg till ett halvkasst och fult. Alltid något!

Den stora intellektuella behållningen denna gång var *bakre* benets avgörande betydelse för det landande benets positionering i förhållande till kroppens masscentrum - en enormt viktig detalj som hade gått mig helt förbi i höstas. Ju längre utsträckt bakre benet är från kroppen, desto längre framför kommer det främre benet att landa, allt i enlighet med kroppens automatiska strävan att skapa balans. Det här är anledningen att man skall dra in bakre benet snabbt som fanken, för ju mer man laggar efter, desto kassare landning får man. Det är alltså ingen större idé att medvetet försöka sträva efter att landa under kroppens masscentrum, istället bör man fokusera helt på att dra in/upp bakre benet. Förutom en felaktig landning innebär ett laggande bakben också stora belastningar på hamstring och rumpa, som ju måste hålla benet uppe - inte bra, jobbigt i onödan, och naturligtvis ytterligare en skaderisk. Det här är exakt min svaghet.

Upplevelsemässigt var dock den mest spektakulära övningen den då vi sprang i backe med slutna ögon. Jag minns att Susanne Johansson under en Team Stockholm Marathon-föreläsning berättade att hon gillade att springa i mörker eftersom man då inte såg backarna, däremot hade jag inte kunnat föreställa mig hur otrolig effekten faktiskt är. Jag sprang och sprang och sprang och undrade hur lång raksträckan egentligen var, när den där förbövlade backen äntligen skulle komma - och så plötsligt var vi redan framme uppe på toppen! Extremt fascinerande hur markperceptionen anpassar löpningen utan att ansträngningsgraden förändras. Gissa vem som hädanefter kommer att blunda i backarna!

Summa summarum: även om jag denna helg inte lyckades med ett lika spektakulärt teknikskifte som i höstas, hyfsade jag i alla fall till tajmingen ganska rejält och har fått klart för mig vad jag skall jobba vidare på. Ett snabbdistanspass igår bekräftade att jag redan springer lite bättre än före helgen, och att jag inte har några känningar idag tolkar jag som tecken på att jag antagligen inte gör mig skyldig till några allvarligare felbelastningar.

Det blir nog bra det här till slut.